Min bästa vän och jag såg Svansjön igår. Hemskt vackert. Mycket näpna små ballerinor. Ibland tänker jag att jag skulle plocka med mig en hem. För att titta på.
Det var så vackra dräkter och så hänförande romantiskt. Det är trevligt när kärleken för en gångs skull besegrar ondskan. Jag tycker ofta det är tvärtom. Fast den onda trollkarlen är ju bra mycket coolare än den gode prinsen, förstås. Varför är det så?
Jag läser en bok idag som en vän har skrivit. Det är hennes andra färdiga roman och jag är djupt imponerad. (Jag har bara massor av utkast djupt gömda någonstans i min dator.) Och den är bra. Mycket bra faktiskt. Men väldigt obehaglig. Den handlar om det för jävligt jobbiga i att vara förälder, att vara mamma. Att aldrig räcka till och aldrig kunna göra rätt. Om längtan efter (och skräcken för) att bara släppa taget och falla. När man inte orkar längre. Hon har hämtat mycket från sig själv och av vänner och andra omkring henne. När jag läser kan jag inte låta bli att undra vad hon har hämtat från mig. (Och tycker mig känna igen somligt.)
Apropå att känna igen folk i böcker kom jag över Norén-boken på jobbet idag. Länge stod jag och bläddrade, sökte och visst fanns han där, min gamla ungdomskärlek. Nämnd på ett par ställen. Jag borde skriva till honom. Och borde verkligen gå och se honom på den stora stockholmsscenen. Jag förstår inte varför jag aldrig gör det.
Norén, ja. Jag skulle vilja fortsätta läsa Carina Rydbergs dagbok över sitt Norén-läsande. Och jag kan tänka mig att bläddra lite till i själva Norén-boken också. Jag är svag för välskrivna dagböcker. Och jag vet inte om det är modigt eller bara narcissistiskt att publicera dem. Tänker på mina egna dagböcker. Gud, om någon skulle läsa dem. Jag skulle aldrig kunna visa mig igen offentligt. Fast så är de inte lika litterära förstås utan innehåller mest svammel. Som här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar