torsdag 25 juni 2009

All you need is Morrissey!


Jag har hört att meningen med en blogg är att den skall uppdateras och sånt ibland. Skall sanningen fram har jag svårt att se meningen med en (min) blogg över huvud taget. Hur som helst kommer här en uppdatering.


Jag träffade Morrissey igår. Ja, träffade kanske är att ta i men jag såg honom och hörde honom och det är njutning nog. Jag tycker alltid att det är något alldeles särskilt magiskt med att befinna sig på konsert bland hundratals andra människor som älskar Morrissey nästan lika mycket som jag. Och det var fint. Hemskt fint. Han bar skjorta och hade blivit lite gråhårig. Jag bar klänning. En blå, faktiskt. Han framförde min Smiths-favorit och för en stund fanns bara lycka. Vem behöver antidepressiva när det finns Morrissey? Ännu roligare var det märkligt nog på kalaset på Kägelbanan efteråt. Pretty P och jag dansade och dansade och det var vackert.
Nu skall jag packa böcker. Hur många böcker behöver man för två veckor på Öland? Eller snarare; hur många böcker orkar jag bära?
Kanske, kanske återkommer jag inom kort. Man vet aldrig. Det här med bloggar är väldigt humörberoende.

fredag 20 februari 2009

Musikens betydelse för flickor


Jag läste Lavinia Greenlaws bok härom dagen. Men allra först läste jag en intervju med henne i DN där hon talade så klokt. Bland annat sade hon att musik har en förmåga att återställa en till sig själv. Och det är ju så på pricken uttryckt att jag blir alldeles salig. För har ni någonsin försökt förklara behovet att återvända till älsklingsmusik? Att ständigt lyssna och inte bara strölyssna på en reklamradiokanal utan verkligen lyssna på en skiva från början till slut med största koncentration och med konvulutet i hand? Det är svårt skall jag säga. Att riktigt motivera och riktigt förklara för någon som mest tycker att man är en kufiskt musiknörd. Men det här: Musik har en förmåga att återställa en till sig själv. Det är ju just så det är. Sätt på en skiva från 86 och vips är du på mellanstadiet igen. Sätt på en skiva som verkligen är du när du känner dig som mest vilsen och så kommer du tillrätta igen. Förra året genomgick jag en segdragen och ganska plågsam seperation från ett förhållande där jag inte riktigt tilläts att vara så mycket mig själv som jag önskade. Och musiken var med mig. Musiken hjälpte mig att hitta tillbaka till mig själv. För jag är en sån som vill ligga på golvet i ett nedsläckt rum och lyssna på The Cure på hög volym. Jag vill inte sitta i soffan och titta på Parlamentet. Och nu gör jag så, lyssnar på min musik. I am throwing my arms around Morrissey i mitt eget hem och jag har blivit återställd till mig själv.

Boken, då? Jo, den var himla bra också. Kanske bör man vara musiknörd för attt verkligen uppskatta den, vad vet jag. Men annars kan man njuta av språket. Det märks att författaren annars skriver lyrik för stundom gnistrar texten till i de mest otroliga formuleringar. Jag njöt till fullo av Lavinias musikbiografi, hur hon sökte efter sin plats, sin musik och hur hon till slut upptäckte punken. Punken som verkligen tillåter människor att vara sig själva och slippa tvingas klä ut sig till disco-tjejer. Punken är på ett sympatiskt sätt könlös. Och man blir oantastbar. Jag önskar att jag kunde ha fått vara med. Tänk att få se The Clash när det begav sig. Åka in till London som 15-åring och se Buzzcocks, The Undertones , Sex Pistols och senare Joy Division! Halvvägs i romanen var jag tvungen att kasta mig över min vän Petra (Undertones Teenage kicks är nämligen vår låt) och utbrista att den här boken, alltså måste du läsa! Och det kan ni andra gott göra också. För jag tror att den här uppväxtskildringen går att applicera på vem som helst oavsett kontext. Byt ut bandnamnen bara och identifiera er! Och lyssna sen er igenom er egen uppväxt och tonårstid. Det, mina vänner är magi!

söndag 1 februari 2009

Hur i allsin dar böjer man ordet morbid som adverb?

Min syster var här och hälsade på ett par dagar och förutom allmänt vampyrfrosseri pratade vi om perfekta begravningslåten. Systra mi har redan valt. Det gäller att vara förutseende, förstås. Vilket soundtrack som helst kan man ju inte göra sorti med. Så nu grunnar jag. Än värre efter jag läst Svart dam av Maria Fagerberg. Jag vill inte dö, inser jag medan jag gråter störtfloder av tårar och än mindre dö ensam. Så tagen av romanen blev jag att jag nödgades ringa mina barns pappa och be honom hälsa på mig på min dödsbädd när det blir dags. Och att han tar med sig barnen så jag får krama dem en sista gång. Ja, ni hör ju. Och jag är inte ens förkyld längre. Likväl måste detta med begravningslåt lösas! I Svart dam blir det Perfect day med Lou Reed vilket fick mig att gråta ännu mer. På bokkollot i helgen (detta fantastiska spektakel) var Maria Fagerberg där och pratade om sitt skrivande (och om hockey). Med mig tvingades hon dessutom diskutera detta med min begravningslåt. Det är till och med viktigare än den perfekta ringsignalen. Jag hoppas att ni inser detta. Fagerberg gav däremot tröst och tillförsikt. Den kommer till dig, sade hon. Och kanske är den inte ens gjord än. Kanske inte. Morrissey har kanske sin bästa låt kvar? Vad vet jag.
På bokkollot fick jag förresten höra att jag var den mest morbida människan ever. Jag förstår ingenting. Ikväll skall jag uteslutande ägna mig åt livsbejakande nöjen! Men kanske dö en smula.

söndag 25 januari 2009

Ja, jag vet att det är nytt år och allting och min blogg så tragiskt ouppdaterad. Det är för väl att jag inte bloggar om såna där saker som blir lätt daterade. Som trender eller mjölk.
Somligt har jag förstås att säga. Men det får vänta till en annan dag. Jag är hemskt trött och borde sova. Men jag kan säga som så att de senaste veckorna har ett hundra matöppetpapperskassar fulla med böcker packats ner från hyllor, burits av fina vänner till nytt hem och nu återstår en hylla som fortfarande ännu inte i bokstavsordning. Hur är det tänkt att man skall hinna med att blogga också till råga på allt? Jag undrar alltid hur andra hinner. Jag frågar mina vänner. De har inga barn, säger de. Men jag skyller mest mina dagdrömmar. Jag ägnar alldeles för mycket tid åt romantiskt utsvävande fantasier. Men en annan dag, säger jag. En annan dag är det perfektion som råder i detta mitt nya hem. Böcker i ordning, stekpannor i köket, läsro och romantiska utsvävningar i harmoni. Stekpannor, förresten. Det är inte klokt vad mycket ett hem kräver. Man tycker ju att det kunde räcka med böcker. Men tydligen vill gäster och barn få mat emellanåt. Själv kan jag gott leva på choklad. Och kanske vin. Det har jag i alla fall.