Igår gav någon mig en bok. Idag har jag läst den.
Det tog ingen tid alls att läsa den. Men desto längre tid att lämna. Nedstörtad ängel är en vacker bok. Märklig och vacker. Och jag skulle vilja skriva vackert om den. Jag skulle önska att jag kunde formulera mig lika vackert om kärlek som P O Enquist men det kan jag förstås inte. För visst den handlar den om kärlek. Om hur oförklarlig och obegriplig den kan vara. Om vikten att vara sedd av någon, att kunna se sig själv. "Men blir man inte sedd, då är man ingenting." Kärleken är lika svår att förklara som något meningslöst brott, läser jag. "Men om man inte försöker, om man inte försökte, var stode vi då?" Kärlek är att bli sedd av någon. Att någon ser ens ansikte. Jag tänker på hur svårt det är att kunna se den man älskar. Som bokens Pinon som inte kan se sin älskades ansikte utom i en spegel. Och aldrig kan kyssa henne. Heller inte lämna henne. Eller som K och hans hustru. De hatar varandra men kan inte lämna. Är det kärlek? Eller beroende? Och vari ligger skillnaden, kan man undra.
Kärlek är att känna sig sedd och inte behöva göra sig förtjänt av förlåtelse, lär jag mig.
Men om ingen någonsin ser en och man aldrig får förlåtelse, var hamnar man då?