Nya numret av världens flådigaste bröllopsblaska är ute nu. Med ny förstklassig boksida; nu med byline-bild! Och jag har inte sett den än! Fly mig en Pressbyråkiosk!

Den skenbara verkligheten

Att bokcirkla är vackert. Alltid har jag drömt om den perfekta bokcirkeln men aldrig varit med i någon. Förutom en med tanterna i mitt hus. Det är förvisso förtjusande trevligt det med. Men det här är inte vilken bokcirkel som helst utan ett hemligt sällskap. Och är det något som är vackert så är det hemliga sällskap. Vi har varsitt alias också. För det måste man ha.
I lördags var det äntligen dags för vårt första möte. Eftersom vi hade läst Dagen efter där det äts en hel del indiskt träffades vi på just en indisk restaurang. Och diskuterade. Lionel Shriver, ungdomsböcker, relationer och spraydate. Jag gillade boken. Jag tjusas av tanken på ett parallell-liv och tänk om-idén. Men man kan ju ha invändningar förstås mot att romanen och framförallt storyn är lite väl konstruerad. Och lite tjatigt kan det bli när samma händelser skall redogöras för på olika sätt. Men ändå. Underhållen blev jag.
Nästa gång blir det Sara Mannheimers Reglerna. Himla tur att jag inte har hunnit prata sönder den. Om man nu skulle kunna det.

Rus

Det måste räknas som en mycket bra vecka när samtliga böcker man läser och samtliga filmer man ser är väldigt, väldigt bra. Och när veckan dessutom inleds med att man får blommor!

Jag brukar aldrig få blommor, märkligt nog. (Men när jag blev avtackad av rar förskolegrupp på biblioteket fick jag både det och hemskt vackra teckningar. Så rara barn! Det är ett mycket tacksamt jobb att vara sagotant.)

Sen läser jag och faller handlöst för Dolly-boken. Såklart. Jag skulle vilja göra kylskåpsmagneter av varenda mening i den boken. Jag satt på en uteservering med Dolly ett par timmar. Ja, det var när det fortfarande var vår. Och jag fick verkligen skärpa mig för att inte antasta omgivningen med högläsning. Förjusande bok som måste läsas och läsas om bara för de otroligt coola formuleringarnas skull. Fast samtidigt som boken är vansinnigt rolig är den också ganska obehaglig. Det är förstås obehagligt när flickor gör självmordsförsök eller hallucinerar om rockstjärnor. Hur snygga rockstjärnorna än må vara.

Där Amanda Svensson uttrycker sig spetsigt om det besvärliga med att vara sann mot sig själv gör Sara Mannheimer det poetiskt. Jag gillar när böcker jag läser nära inpå varandra har beröringspunkter. När Dolly menar att "det problematiska med tvåsamhet är att den kräver god kondition och en hyfsad gryndfysik" för att man ständigt måste vara på språng påminner det mig om regeln att man alltid skall komma rusande till sin älskade. Jag tycker att det är otroligt vackert. Att komma rusande. (Tänker Depeche Mode. When I rush, I rush for you. )

Reglerna läser jag sakta. För den är verkligen inte hejdlös. Jag återkommer med den när jag har funderat klart.

Det är kallt idag och jag kan med gott samvete hålla mig inomhus med Sara Mannheimers Reglerna. Åh, denna bok! (Jo, jag skall göra något slags kvalitativ innehållsanalys innan helgen också. Jag skall bara...)

Igår gav någon mig en bok. Idag har jag läst den.
Det tog ingen tid alls att läsa den. Men desto längre tid att lämna. Nedstörtad ängel är en vacker bok. Märklig och vacker. Och jag skulle vilja skriva vackert om den. Jag skulle önska att jag kunde formulera mig lika vackert om kärlek som P O Enquist men det kan jag förstås inte. För visst den handlar den om kärlek. Om hur oförklarlig och obegriplig den kan vara. Om vikten att vara sedd av någon, att kunna se sig själv. "Men blir man inte sedd, då är man ingenting." Kärleken är lika svår att förklara som något meningslöst brott, läser jag. "Men om man inte försöker, om man inte försökte, var stode vi då?" Kärlek är att bli sedd av någon. Att någon ser ens ansikte. Jag tänker på hur svårt det är att kunna se den man älskar. Som bokens Pinon som inte kan se sin älskades ansikte utom i en spegel. Och aldrig kan kyssa henne. Heller inte lämna henne. Eller som K och hans hustru. De hatar varandra men kan inte lämna. Är det kärlek? Eller beroende? Och vari ligger skillnaden, kan man undra.
Kärlek är att känna sig sedd och inte behöva göra sig förtjänt av förlåtelse, lär jag mig.
Men om ingen någonsin ser en och man aldrig får förlåtelse, var hamnar man då?

Ja, det är kanske ostämning att längta efter hösten redan nu. Men jag längtar höstböcker. Ordfronts höstkatalog kom med posten igår. Och jag föll för en liten, gul bok om hur böcker berikar livet. Drottningen vänder blad av Alan Bennett måste jag få läsa. Den verkar hemskt trevlig. Drottningen lånar bok på bokbussen och "boken ifråga väcker nämligen Hennes Majestäts passion för läsning. En passion som växer sig så stark att hennes officiella plikter snart blir lidande. Och medan drottningen förlustar sig med världslitteraturen så konspirerar hennes undersåtar om hur Hennes Majestäts litterära utsvävingar ska få ett slut."
Jag älskar att hon förlustar sig med världslitteraturen. Jag har själv ett mycket lustfyllt men ganska osunt förhållande till böcker. Jag försummar det mesta för att få läsa. Jag låter disken stå, glömmer bort tvättiden och skjuter upp hemtentor till en obestämbar framtid. (En av tjusningarna med att plugga litteraturvetenskap var att jag kunde läsa hela dagarna och ändå känna mig nyttig.)
Vidare skall jag läsa Människohamn. Och det kan jag göra snart. (Hade jag kunnat hitta något slags romantisk vinkling hade jag skickat efter den som recensionsex för länge sen!) Jag vill läsa och leta Smiths-citat. Jag gillade Låt den rätte komma in himla mycket. Jag köpte den faktiskt på The Smiths-grund. Och så är jag svag för vampyrer, förstås. Men vilken flicka är inte det? Zombier är inte lika sexiga dock.

Anledning till lycka: Ny bok av Inger Edelfeldt i höst! Förvandlingar, sjöjungfrur och vampyrer. Kan det bli bättre? Läste i barnbokskatalogen att det kommer ny bilderbok också fast utan hennes illustrationer vilket är anledning till viss besvikelse. Men man kan ju tydligen inte få allt. Säger folk. (Jag vill aldrig hålla med. Varför kan man inte få allt?)

Och så undrar jag varför i all världen Adlibris tror att jag skulle vilja förhandsboka Camilla Läckbergs nya. Vem tar de mig för?

Min mobiltelefon är borta. Jag undrar var jag har lagt den. Det är lika bra. Jag är alldeles för beroende av den. Faktum är att jag är en mobiltelefon-missbrukare. Skickar iväg alldeles för många sms jag inte borde och gör inget annat än väntar på att den skall pipa. Det är inte bra. Egentligen borde jag slarva bort min dator också. Jag är nämligen lika dan med mail. Jag borde skriva uteslutande vettiga saker. Uppsatser, hemtentor och bröllopsartiklar. Jag borde över huvud taget vara mer vettig. Men tekniken är emot mig. Den underlättar ovett.

p.s
Jag hittade den. Typiskt.

En hyllning till Viktoria Myrén

Jag önskar att jag vore förläggare. Då skulle jag ge ut romanen Bikt utan att tveka. Boken handlar om Marie. Marie har två, små barn tillsammans med sin man. Barnen har kommit tätt, hon får aldrig sova, aldrig vila. Hon får aldrig vara i fred och hon håller på att bli galen. Äldsta barnet, dottern Alma gör det svårt för henne att förbehållslöst älska. Alma är ettt barn som slår. Hon slår lillebror, barnen på dagis och sin mamma. Marie skäms, känner sig misslyckad som mamma och slåss samtidigt i relationen till sin egen mamma. Till slut för att det inte skall gå för långt tar Marie en paus från familjen och flyr till sin mormors gård ute på landet. För att rannsaka sig själv. För att ge bikt. Dit kommer även kvinnan Jennie som från ingenstans och med henne en möjlighet att känna efter. Mamman kommer också dit "för att stötta" med alla sina anklagelser och skuld. Maries mamma som själv aldrig förmådde vara mamma.
Boken är så otroligt smärtsam och vacker. Och jag gillar hur mycket i romanen som förblir osagt. Jag kommer huvudpersonen Marie väldigt nära. Hennes kärlek och frustration över barnen, sin egen mamma är så drabbande. (Lyckan i att hålla om ett sov-varmt barn! )De andra karaktärerna, som Jennie framstår gäckande. Henne får man inget veta om, varför hon handlar som hon gör och vad Marie egentligen betyder för henne. Hon blir mer av en katalysator.
Ett grepp som funkar himla bra är hur Viktoria låter Maries relation till sin dotter speglas i relationen till mamman. Mamman som inte ville ha henne och vars kärlek hon hela tiden tvingats förtjäna.
Jag skall fika med författarinnan i eftermiddag och lämna ifrån mig manuset men jag hoppas att jag en dag har romanen signerad i bokhyllan. Och att alla andra får chansen att läsa!

(I övrigt vill jag meddela att det inte är kul alls att vara egen företagare idag.)

Svanar och elände

Min bästa vän och jag såg Svansjön igår. Hemskt vackert. Mycket näpna små ballerinor. Ibland tänker jag att jag skulle plocka med mig en hem. För att titta på.
Det var så vackra dräkter och så hänförande romantiskt. Det är trevligt när kärleken för en gångs skull besegrar ondskan. Jag tycker ofta det är tvärtom. Fast den onda trollkarlen är ju bra mycket coolare än den gode prinsen, förstås. Varför är det så?

Jag läser en bok idag som en vän har skrivit. Det är hennes andra färdiga roman och jag är djupt imponerad. (Jag har bara massor av utkast djupt gömda någonstans i min dator.) Och den är bra. Mycket bra faktiskt. Men väldigt obehaglig. Den handlar om det för jävligt jobbiga i att vara förälder, att vara mamma. Att aldrig räcka till och aldrig kunna göra rätt. Om längtan efter (och skräcken för) att bara släppa taget och falla. När man inte orkar längre. Hon har hämtat mycket från sig själv och av vänner och andra omkring henne. När jag läser kan jag inte låta bli att undra vad hon har hämtat från mig. (Och tycker mig känna igen somligt.)

Apropå att känna igen folk i böcker kom jag över Norén-boken på jobbet idag. Länge stod jag och bläddrade, sökte och visst fanns han där, min gamla ungdomskärlek. Nämnd på ett par ställen. Jag borde skriva till honom. Och borde verkligen gå och se honom på den stora stockholmsscenen. Jag förstår inte varför jag aldrig gör det.
Norén, ja. Jag skulle vilja fortsätta läsa Carina Rydbergs dagbok över sitt Norén-läsande. Och jag kan tänka mig att bläddra lite till i själva Norén-boken också. Jag är svag för välskrivna dagböcker. Och jag vet inte om det är modigt eller bara narcissistiskt att publicera dem. Tänker på mina egna dagböcker. Gud, om någon skulle läsa dem. Jag skulle aldrig kunna visa mig igen offentligt. Fast så är de inte lika litterära förstås utan innehåller mest svammel. Som här.

Eftersom jag är barnsligt förtjust i enkäter och inte alls känner för att plugga (nu heller) så gör jag väl också den här. Något skall man ju göra.

1. Vilken bok läste du senast?
Divisadero av Michael Ondaatje

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Håller på med en outgiven roman som heter Bikt. Sen vet jag inte. Det beror på humör. Jag har hundra böcker som väntar på att bli lästa. Det kan bli vad som helst.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Eftersom det alltid är övervägande män i historien tippar jag att så är fallet även i min bokhylla. Men som den feminist jag är önskar jag förstås att det inte vore så.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?
Ja, det gör jag. Fast tvärtom. Jag läser så himla fort så jag föröker hålla koll så boken inte tar slut med en gång. Om den är bra, alltså.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Jag finkammar förlagskataloger, litteraturrecensioner och dylikt. Jag kollar snygga titlar och baksidestexter. Alldeles för sällan får jag tips av vänner och bekanta. De bästa böckerna har jag hittat själv. Och ja, det är en utmaning!

6. När blir en bok för lång?
När den tråkar ut mig.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Skulle vilja men min engelska är för illa underhållen. Jag är för lat helt enkelt för att anstränga mig.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Det har nog aldrig hänt. Mina vänner är alla så olika att samma bok inte faller alla i smaken, tror jag. Jag skräddarsyr mina tips.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Japp. Livet är för kort för dåliga romaner. men det är olika när jag ger upp. Ibland efter ett par sidor som i fallet Isprinsessan, som är vedervärdig smörja. Men ibland försöker jag en stund. Det händer ju att böcker tar sig.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Om roman är en genre är den överrepresenterad. Jag skulle tro att min bokhylla innehåller i stort sett alla genrer. Jag adopterar nämligen folks böcker. Jag står inte ut med när de slängs. Inte ens science fiction, som jag avskyr. Så nu står de där, i min bokhylla. Bland mina bra böcker.