Jag har alldeles nyss lagt Eva Dozzis Jävla John ifrån mig. Jag kände mig till slut tvungen att läsa den efter att ha fått den alldeles gratis (och gratis är ju gott) på Bokhoras bokkollo härförleden, men särskilt efter att ha följt hetsiga diskussioner om den på Bokcirklar.se, där Eva Dozzi gästbloggar. Så idag har jag gjort det.
Jag tror att mitt förhållande till boken underlättas av att jag aldrig har haft något riktigt förhållande till John Lennon. Jag behöver aldrig känna att Eva Dozzi förvanskar eller utnyttjar och vad man kan beskylla henne för. I min bok är han en romankaraktär bara. En ganska underhållande sådan. Och jag tycker att man kan använda faktiska personer som romankaraktärer. (Blonde är en de bästa böcker jag läst.) Jag tycker dessutom om den här tanke-leken; vad händer om man blir tillsammans med en världsberömd pop-stjärna . Vilken tonåring har inte fantiserat om det? Tänk om jag hade träffat Thåström...Inte för att han var riktigt världsberömd förstås men min husgud var han när jag var 14. Och det hade varit honom jag fantiserat om. Såklart.
Karaktären John är fötjusande. I början är det precis som i en fantasi. Han älskar passionerat och visst faller jag för det. Men med den starka passionen följer den inte lika charmiga svartsjukan. Och jag känner med dem båda. Med både John och Katja kan jag identifiera mig och det slutar så förskräckligt tragiskt att när klockan blir nio och jag uppmanas att sätta ett ljus i fönstret för flickebarnet Engla gråter jag lite. Både för henne och för att det alltid skall vara så jävla svårt. Katja lämnar och reser tillbaka hem till Sverige med dotra si och där hade jag gärna sett att boken tog slut för den här historien med John Lennons mördare tyckte jag kändes lite väl tillspetsad. (Min lilla mamma hade utan tvekat sagt "too much". För det gör hon om det mesta.) Bäst var skildringarna av Beatlesmanian. Hur flickor skrek, svimmade och kissade (!) på sig i hysteri. Så har jag aldrig betett mig på konsert. Även om jag får tillstå att jag faktiskt grät på The Cure i vintras. (Vuxna människan!) Nu låter det som att jag gråter jämt och ständigt och det gör jag verkligen inte. Bara lite emellanåt. När det behövs. Och när det är så där vackert som det kan vara. På en The Cure-konsert.
Hursomhelst skulle jag vilja lyssna på gamla Beatles-skivor en stund men stiftet på min grammafon är trasigt så det blir det ingenting med. Jag får sitta här och nynna lite istället.