Jag har feber. Önskar att jag kunde läsa och inte tänka på så himla mycket annat. Man tänker inte ens särskilt bra när man har feber. (Fast man drömmer å andra sidan desto bättre. )
Kanske jag borde duscha och rycka upp mig. Sätta mig på balkongen med Divisadero, (med glass på) som lockar med kärlek, passion och inte alls lika lockande förlust.
Fast min säng känns ganska lockande också.

Jag dricker té och läser morgontidningarna och tänker på somligt. Som att det är ett himla oskick med 20-åriga debutanter, som dessutom blir unisont hyllade. (Ja, jag är gammal och avundsjuk. Jag ville ju också bli författare när jag var tjugo. Alla blir inte det.) Men skall absolut läsa Dolly-boken.
Annat jag tänker på är att ingen raggningsfras i världen skulle få mig att över huvud taget tala med en man i cowboy-stövlar. Inte ens om han har en glittrig sjal. Och så tänker jag att om nu så många läser den här boken och det gör ju även kvinnor tydligen, blir det då inte lite larvigt när man utsätts för det och kan pricka av grej efter grej? Men kanske klientelet på Golden hits inte läser så mycket eller ens Svenskan? (Nej, jag har inga som helst fördomar. )

Jag hade min sedvanliga sagostund på bibblan idag och solen sken och alla Nackas barn var utomhus. Jag tyckte nästan synd om den lilla, lilla skara som ändå dök upp. Jag borde ha sagostunder utomhus istället. Jag läste Allra käraste syster och som vanligt höll jag på att börja gråta när Ylvali säger "allra käraste syster, ett måste du veta". Dagens barn är mer kallhamrade än jag. Men när jag läste Mannen, damen och något i magen fnissar de alltid lite generat vid stycket; "Det hände att de älskade varandra så mycket att de tog av sig alla kläderna och kysstes och kysstes och blev alldeles anfådda." Det är porr för fem-åringar det. (Funkar på mig med. )
Jag vill ligga i en park på en filt och läsa. (Och kyssas och kyssas).
I övrigt är jag irriterad på Facebook idag.

Jag bar med mig Bära bud hela dagen igår. De allra sista sidorna stal jag till mig när L var i baren och köpte mer vin. Såg väl förstås lite väl boknördig ut men vad gör man när man läser kanske bland det vackraste man läst? Då ber man om respit.

Ja, jag kanske inte är så himla bra på att länka till saker. Men jag är bra på mycket annat. Alfabetet t ex är jag jättebra på. Det är för övrigt det enda jag tycker att en bibliotekarie borde kunna. Det hävdar jag fortfarande två tredjedelar in på min utbildning. Alfabetet och kanske ett och annat om böcker. Inte statistik! Denna till samhällsvetenskap förtäckta matematiska ondska. Jag är ju humanist i allsin dar. Jag vill inte räkna. Vill inte tala i termer om r och m och upphöjt till. Nåja. Jag har en hemsk hemtenta att se fram emot men det skall inte ältas här. Boken av Sebastian Faulks som jag misslyckades att länka till heter En människas spår i alla fall. Och den behöver ni inte läsa.

Jag började läsa Bära bud igår kväll. Jag har mer än halva kvar men åh, vad den är bra! Vackert, vackert. Väldigt sinnlig. I vintras läste jag en ganska tråkig bok av Sebastian Faulks på samma tema; människans psyke. Den här boken är allt vad den inte var. Faulks lockade med Charcot, hysteriska kvinnor och mentalsjukhus. Hur kan det bli torrt, one might wonder. Men det kunde det.

Sen jag läste P. O Enquists Blanche och Marie (och såg den senare på Dramaten) trängtar jag hysteria. I Bära bud har jag ännu inte stött på några hysterikor, den utspelas några årtionden för sent. Men väl jungianer, sjuka mördare och förtärande kärlek. Jag skall hänga med Håkan idag!

Min syster fyller år idag. (Jag vill också fylla år. Vill ha presenter. ) Grattis, systra mi!

Jag var på Myrorna igår och hittade en rent av förtjusande bok med titel The Bitch Goddess Notebook av Martha O´Connor. Jag har förvisso inte läst den än men vi skall säkert bli vänner. "In a high school in 1988, three misfit schoolgirls join forces with devestating consequenses..." Hemskt lockande. Jag tänker mig Foxfire eller så. (En av mina Joyce Carol Oates-favoriter) Den börjar bra också med en consumer product information. "want a beach book? Buy yourself some Bridget Jones". Bara det är värt 20 kronor.
I övrigt längtar jag efter att bokcirkla om Dagen efter. Jag tycker så mycket om den. Tycker mycket alltså. Jag läste den i samma veva som Helena von Sweigbercks Ur vulkanens mun och det var en dyster äktenskapsveva. Tydligen blir ingenting någonsin riktigt bra. Kanske borde jag läsa uteslutande chick-lit för där slutar det alltid bra. (Jag är för känslig. Har ännu inte riktigt återhämtat mig från This life + 10. Varför kan de inte bara få varandra? Ack!)
Nåja. Ur vulkanens mun var ok. Jag tänker inte hylla den lika ordentligt som man gör på DN men så är jag inte kompis med hennes man heller. Men den var bra. Obehaglig. Och träffande. Olycklig kvinna lever tillsammans med sur och gnällig man. Liksom Irina gör i Dagen efter. Men istället för att i en parallell lämna honom för en annan skickar hon vågade sms till Den andre. Det känns precis lika solkigt och billigt som det hångel äkta mannen tillåter sig med tillsammans med en av snärtorna på hotellet där de vistas. Anna i vulkanboken förtjänar en parallellvärld, tycker jag. Men å andra sidan. Vem gör inte det?
Om Dagen efter kan jag skriva hur länge som helst. Men jag återkommer i ärendet. Fast det blir kanske inte här utan i den tidning där jag har min boksida. (Och från nästa nummer mitt livs första bild -byline!!)
Nu skall jag formulera genomtänkta funderingar om svensk kulturpolitik, städa och sen, sen får jag läsa. Om tre, förhoppningsvis mycket depraverade flickor.

Jag älskar Pocketshops nya påsar. "Jag är obegripligt intellektuell". Underbart! Fast jag är snarare begripligt intellektuell, tänker jag. Men 92 % boknörd. Apparently.

Jag har alldeles nyss lagt Eva Dozzis Jävla John ifrån mig. Jag kände mig till slut tvungen att läsa den efter att ha fått den alldeles gratis (och gratis är ju gott) på Bokhoras bokkollo härförleden, men särskilt efter att ha följt hetsiga diskussioner om den på Bokcirklar.se, där Eva Dozzi gästbloggar. Så idag har jag gjort det.
Jag tror att mitt förhållande till boken underlättas av att jag aldrig har haft något riktigt förhållande till John Lennon. Jag behöver aldrig känna att Eva Dozzi förvanskar eller utnyttjar och vad man kan beskylla henne för. I min bok är han en romankaraktär bara. En ganska underhållande sådan. Och jag tycker att man kan använda faktiska personer som romankaraktärer. (Blonde är en de bästa böcker jag läst.) Jag tycker dessutom om den här tanke-leken; vad händer om man blir tillsammans med en världsberömd pop-stjärna . Vilken tonåring har inte fantiserat om det? Tänk om jag hade träffat Thåström...Inte för att han var riktigt världsberömd förstås men min husgud var han när jag var 14. Och det hade varit honom jag fantiserat om. Såklart.
Karaktären John är fötjusande. I början är det precis som i en fantasi. Han älskar passionerat och visst faller jag för det. Men med den starka passionen följer den inte lika charmiga svartsjukan. Och jag känner med dem båda. Med både John och Katja kan jag identifiera mig och det slutar så förskräckligt tragiskt att när klockan blir nio och jag uppmanas att sätta ett ljus i fönstret för flickebarnet Engla gråter jag lite. Både för henne och för att det alltid skall vara så jävla svårt. Katja lämnar och reser tillbaka hem till Sverige med dotra si och där hade jag gärna sett att boken tog slut för den här historien med John Lennons mördare tyckte jag kändes lite väl tillspetsad. (Min lilla mamma hade utan tvekat sagt "too much". För det gör hon om det mesta.) Bäst var skildringarna av Beatlesmanian. Hur flickor skrek, svimmade och kissade (!) på sig i hysteri. Så har jag aldrig betett mig på konsert. Även om jag får tillstå att jag faktiskt grät på The Cure i vintras. (Vuxna människan!) Nu låter det som att jag gråter jämt och ständigt och det gör jag verkligen inte. Bara lite emellanåt. När det behövs. Och när det är så där vackert som det kan vara. På en The Cure-konsert.
Hursomhelst skulle jag vilja lyssna på gamla Beatles-skivor en stund men stiftet på min grammafon är trasigt så det blir det ingenting med. Jag får sitta här och nynna lite istället.

Jag vill bara säga att det är ett himla besvär att namnge en blogg.

Egentligen har jag alltid tyckt att bloggar är en smula fåniga. Vem vill läsa om vilka kläder jag har i garderoben eller se mina senaste semesterbilder, liksom? Länge framhöll jag gärna att jag aldrig läst en blogg. Fast det var innan jag hittade Bokhora, förstås. Och med den alla andra fantastiska bok-bloggar. (Och bakom dem dessa fantastiska nya bokvänner!)

Att skriva om böcker kan väl aldrig vara fånigt, tänker jag. Så länge jag aktar mig från att skriva om fåniga böcker, vill säga. Dessutom älskar jag att tycka saker. Särskilt om böcker. Och jag har aldrig varit konsekvent. Faktum är att det ganska överskattat att vara konsekvent. Men inte ett ord kommer att yppas om min nyaste klänning (fast den är hemskt fin) och inte en bild på mina barn att visas (även om de också är hemskt fina). Vissa ideal måste jag bevara. Här kommer jag uteslutande att tycka om böcker. Kanske lite om kultur i största allmänhet.