The distant hours av Kate Morton

Den här boken längtade jag efter länge innan jag ens visste att den fanns. Så ni kan tro att jag blev glad när jag läste att den skulle komma. Hela sommaren och en bra bit in på hösten längtade jag och längtade och jag kan inte för mitt liv begripa varför den har fått ligga på bordet bland läshögarna så här länge!
Igår kväll började jag äntligen läsa på riktigt. Ett försök har gjorts tidigare. Den fick följa med på den romantiska slottsweekend jag förärades i höstas i den felaktiga föreställningen att jag skulle ägna timmar åt romanläsning. Det rörde sig blott om minuter, visade det sig. Sedan dess har romanen legat här och jag vet inte, bidat sin tid?
Tills igår.  Nu är det Kate Morton och jag. Ingenting (förutom sjuka barn som kräver mat, kärlek och uppmärksamhet) kan hålla mig borta nu.
Det är ju så här en roman skall vara! Familjehemligheter, mystik, England under andra världskriget, kärlek och ett vackert språk. Och framförallt kärleken till böcker! Jag ryser flera gånger under läsningen.  Stycket om hur man skapas som läsare är så fint och jag minns själv precis vilken bok det var för mig. Och vem som gav mig den. Jag är så lycklig över att vara barnbibliotekarie och få möjligheten att skapa såna här möten mellan läsare och bok som för alltid kommer att påverka läsaren.
Jag är också lycklig över att ha tre hundra sidor kvar att njuta av ikväll när barnen somnat.