Om man i samma andetag nämner både Svarta änglar och Alice i Underlandet finns det inte en chans i världen att jag håller mig borta! Det är fråga om film här, förstår ni. Närmare bestämt Phoebe in Wonderland som är den allra ljuvligaste film jag sett på länge. Phoebe är nio år och under filmens gång får hon diagnosen Tourettes syndrom. Hon har en del hyss för sig när det kommer till trappor och gatstenar. Hon säger att det känns som att stå på ett tak och vilja falla. Hon hamnar lätt i bråk och tar all sin mammas uppmärksamhet. Mamman försöker skriva en bok om Alice i Underlandet men har fullt upp med att vara mamma. Och den moderskärleken skildras så fint, så fint. Hur mycket man älskar sina barn men ändå kan bli uttråkad och trött av dem. Och hur det sakta går upp för henne att dottern är annorlunda. Mer speciell än de först trodde. Jag har (peppar peppar) två tämligen lyckliga barn men den sorg man som förälder måste känna över att ens barn far illa, gör illa måste vara vedervärdig. Och filmen är så smärtsam. Jag grät mig filmen igenom. Fast emellanåt av lycka också. För den är så vacker, så poetisk, så magisk. Jag vill alltid vistas i Phoebes fantasivärld med Alice. Och underbara Miss Dodger. Jag vill vara Miss Dodger! Teaterläraren som sätter upp Alice i Underlandet i skolan och är den som bäst ser Phoebe och vad hon kan. Och som vet att ta tillvara på hennes fantasi.
Jag fick verkligen frossa i Alice i Underlandet och längtar mer än någonsin efter Tim Burtons film nu! När filmen var slut sade jag till en vän, (eller vän vet i katten, min vardagsnemisis var det faktiskt) att Alice i Underlandet och Trollkarlen från Oz är bland det finaste jag vet. Och sen på kvällen när jag var och såg Australia fick jag avnjuta Oz-tjus också. En mycket bra dag skulle jag vilja säga. En av de allra bästa av dagar. Om Australia har jag inte mycket att säga däremot. Men det var ju inte Moulin Rouge direkt. Det är allt jag säger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar