Soundtrack of our lives

Ja, jag är kanske inte bäst i världen på att blogga. Men jag är bra på så mycket annat. Ändock lovar jag bot och bättring. Jag skall bli bättre på det här. Också. Om nätterna när andra sover ligger jag och formulerar värsta, smarta blogginläggen men min dator är placerad på hallgolvet för tillfället. Inte den mest optimala placeringen inser ju vem som helst men skrivbordet var tvunget att ge vika för fler bokhyllor. Så kan det gå. Det inser ju också vem som helst att plats för bokhyllor ändå måste komma före. Man kan ligga på hallgolvet och skriva. Säkert. Men just mitt i nätterna känns sängen svår att lämna. (Så tillvida man inte lockar mig med vin och vackra vänner. Apropå vänner och andra som sysselsatt mig på sistone kan jag meddela att det är sammankomster som är det nya svarta. Tänk vilka underbara föreställningar just ordet sammankomst kan ge! Jag tänker mig rödvin, initiererade samtal gärna i lönndom och kanske en hög hatt? Jag gör mig ypperligt i hög hatt.)

Satt jag vid ett ordentligt skrivbord skulle jag skriva ändlösa spalter om Queer as folk! Åh, vilken lycka att femman sänder den igen. Och varje dag! Jag säger bara Stuart Alan Jones! Jag går igenom den metaforfos som krävs utan att tveka; jag vill också glida in på skolgården i hans bil med Suedes Beautiful ones dundrande ur högtalarna och stolt med uppburet huvud och en illa dold hemlighet gå in genom porten. Aah!

Inget dumt soundtrack heller. Att välja rätt soundtrack är av yppersta vikt. Det gäller även och i synnerhet det verkliga livet. Mitt soundtrack är som bekant Morrissey men jag har minsann haft andra lika behagliga perioder. Genom dessa har jag på sistone rest. Det började för ett antal helger sedan när en av de där vackra vännerna och jag var på Zinken och lyssnade på Thåström och Kent. I den ordningen. Plötsligt var jag 13 år igen och satte Thåström högre än alla andra. Han sjöng Märk hur vår skugga och Die Mauer! Och jag rös över hela kroppen. Det kulminerade senare i vad som började som en The Smiths-skola för ett par stackars ofrälsta vänner men utvecklades till en orgie i favoritmusik genom tiderna. Som Depeche Mode, The Cure, Suede och Sisters of Mercy. Sedan dess har sorgen över min kraschade grammofon varit djup och svart. (Jag älskar mina barn men någon respekt för känsliga pick up-stift har de aldrig haft.) Så härom dagen gjorde jag slag i saken och införskaffade en ny skivspelare. Högstadiet; välkommen tillbaka! Nu, förstår ni strömmar ljuv musik ur mina högtalare. Vi snackar Imperiet, The Clash och Ramones. (Ja, rentav Transvision Vamp. Minns ni dem? Lyssna bara!)

Salig är jag! I går kväll spelade Imperiets Saker som hon gör för L. För den är så vacker och patetisk och talade rätt i hjärtat till den deprimerade 14-åring som en gång var jag. Den här låten, förklarade jag har betytt så mycket för mig. Ja, jag sade så. Utan att ha druckit en droppe vin. Men läs själva:

Hon kysser honom varsamt
där han ligger stel och kall
säger adjö till sin dagbok
med en pistol i sin hand
Katarina klockor ringer
och natten är vår...

Åh, så smäktande!
Nästa gång skall jag skriva om böcker. Men musik är verkligen inte fy skam det heller.