Vikten av den perfekta ringsignalen

Jag trotsade förkylning idag och gav mig ut på stadens torg och gator. Eller snarare stadens tunnlar och prång. Jag åkte helt enkelt tunnelbana. Och bredvid mig satt en farbror i 60-årsåldern av, jag gissar arabiskt ursprung. Helt plötsligt ringer farbrorns mobil och det är den mest otippade av signaler. Boten Anna! (Vilken som nu skulle vara den mest tippade lämnar jag därhän. ) Det var inte alls vad jag hade väntat mig och det gjorde mig så glad. Och nu sitter jag här och funderar på ringsignaler. Själv har jag haft Perhaps, perhaps, perhaps (instrumental) i ett år säkert och tänker ibland att jag skulle välja en ny. Men det är ett så stort beslut ety en ringsignal säger så mycket om en, inbillar jag mig. Förstås borde jag låta mobilen spela Morrissey. Det vore mest tippat. Men då måste jag välja låt också. Ja, det är ett himla besvär det här. Jag minns i tidernas begynnelse när kamrat Therese hade Dallaslåten som ringsignal och skämdes varje gång det ringde. Så kan man ju inte ha det. Man måste ha en signal som ligger i linje med ens framtoning. Det förstår ju vem som helst.