Jag bloggar om bloggar

Jag har världens mest eftersatta blogg men ikväll har jag varit på Stockholms stadsbibliotek och lyssnat på såna som gör det här på riktigt, med stil. Bland annat Bokhora och Boktoka. Helena och Johanna Ö och min fina bokcirkelvän aka Thursday Next sade alla mycket trevliga saker och det var en hemskt trevlig afton. Och nu funderar jag mer än någonsin på det här med bloggar. Varför man gör det, vad man får ut av det och så. Panelen fick frågan om den sociala aspekten. Om huruvida de kände att de blev vänner med sina läsare. Och så är det ju. Man lär lite känna varandra. Några av de finaste kamrater jag någonsin stött på hade jag aldrig fått utan det här bloggeriet. (De vännerna ryms i Den skenbara verkligheten som är den mest ypperliga bokcirkel man kan önska.) Och för mig var det nog det som först fick mig att tänka i bloggbanor. En önskan om att "få vara med". Att prata böcker med likasinnade. Jag har alltid varit den, om inte den enda så den mesta bokläsaren i min umgängeskrets och aldrig varit den som kunnat få några boktips eller nya vinklar på redan lästa böcker. Och jag har alltid närt en önskan om att träffa andra med samma läsbegär. Men jag är ändå ganska ambivalent. Jag tänker; vem i hela världen bryr sig om vilka böcker jag har läst och vad jag tyckte om dem? Det känns liksom en smula förmätet att blogga. Samtidigt som jag tänker att när jag nu har en bokblogg, varför inte förvalta den då? (Och har jag någonsin lyckats passera som ödmjuk?)
Jag har bytt namn på eländet förresten. Madame Bovary passar mig förträffligt, bättre än Fröken K. Det är mitt bokcirkelnamn och den litterära karaktär som är mig närmast. Jag drömmer mig bort från tråkig verklighet och önskar att livet vore som i romanerna! Det går förvisso rätt illa för Emma Bovary och jag skall göra mitt bästa för att undvika samma öde. Jag läser ju inte lika romantisk litteratur som min namne och det blir nog min räddning. Om jag håller mig till helvetesskildringar går det säkert bra, tippar jag. Fast förläst är jag och förblir. Och jag tänker nog fortsätta att drömma om vampyrer ändå. Och kanske fortsätter jag att blogga en stund också. Vi får se.

Enkätporr

Ja, jag skall väl inte vara sämre jag.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Jag försöker i möjligaste mån undvika dåliga läsupplevelser allt enligt devisen att livet är för kort för dåliga romaner. Är det inte kärlek får det vara och då lägger jag helt sonika boken ifrån mig. Om boken inte till äventyrs skulle vara så pass dålig att det blir ett underhållningsvärde i sig. Som Emmas Hambergs Mossvikenfruar som är så fantastiskt dålig att jag inte kunde låta bli att läsa klart den.
2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Som sjuttonåring blev jag otroligt påverkad av Varats olidliga lätthet av Milan Kundera. Tyvärr gjorde jag en feministisk omläsning av den när jag pluggade tjeckisk litteraturhistoria och blev av med en av mina absoluta favoritböcker. Så dubbelt påverkad blev jag, kan man säga. Men den som mest danat mig som läsare är Inger Edelfeldt.
3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jag borde ju ha blivit skrämd, kan man tycka när jag läste Stephen King som ung. Men det är ingenting jag minns. Jag tycker mest att det är mysigt när det blir rysligt.
4. Vad använder du som bokmärke?
Jag köper ibland finfina bokmärken och tror att jag skall använda dem.För det verkar ju trevligt, tänker jag. Men jag gör ju aldrig det. I inbundna böcker använder jag skyddsomslaget och när det saknas som i t ex pocketböcker är jag så rå och burdus att jag gör hundöron. Ja, jag vet. Och jag skall vara bibliotekarie!
5. När brukar du läsa?
Närhelst ingenting annat lockar eller betalar mig.
6. Vad var den första bok du läste?
Tydligen skall det ha varit en Emilbok. Jag var fyra. Jag minns inte. Men jag kollade med mamma. Mammor minns. Det var dessutom hon som lärde mig läsa.
7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Inbundna för de behöver man inte vänta så rysligt länge på. (Men undantag finns.) Pocket för att de är billiga och man kan köpa massor. Väska anpassar jag efter den bok jag läser så bokstorlek är ingenting som bekymrar mig.
8. Vilken bok läser du nu? Jag läser ovanligt nog en deckare. Det händer annars hemskt sällan. Oftast är amningsdimma inblandad. Men eftersom Helena förtjusande ofta delar min smak och den så lämpligt kom i min väg precis när jag läst hennes inlägg om senaste Lehane så fick det bli så. Jag tänker; gillar Helena gillar jag. Det rör sig om Lehanes Patient 67 .
9. Och vilken sida är du på?
235
10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Nej, det gör jag inte. I alla fall inte i akt och mening. Men jag skulle vilja vara en sån där som gör initierade kommentarer i marginalen.
11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Absolut. En snygg titel faller jag lätt för. Jag köpte Låt den rätte komma in enkom för Morrissey-känslan. Jag tänkte att med en sån titel kan det ju inte gå fel. Och det gjorde det ju inte heller.
12. Sidantalet, då?
För mycket är aldrig nog! Jag älskar långa, långa romaner. Under förutsättning att de är bra, förstås.
13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Inte riktigt för att få reda på slutet. Men det har hänt att jag bläddrat fram några sidor bara för att försäkra mig om att det kommer att gå bra. För annars står jag inte ut.
14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Gud, ja! Inger Edelfeldts samlade produktion läser jag om vartannat år eller så. Skugg-serien läser jag ofta om också.
15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Jaha då. Jag går inte fri från olyckor på något sätt. Jag har fått bokhyllor rasade ner över mig med blåtiror som följd. Jag har skurit mig på skyddsomslag. Missämja i äktenskap är också en olycka mina böcker varit inblandade i.
16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Aldrig i livet! Manisk boksamlare är jag och har alls inga problem med det. Jag behöver fler väggar bara.
17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Nej, det har jag aldrig förstått poängen med. Jag pudrar näsan snabbast i stan.
18. Just det, läser du i badrummet?
Nej, jag får panik av att ligga i badkar. Jag gillar det i teorin men jag står bara ut i ett par minuter.
19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag har hundra önskelistor. I kollegieblock, på adlibris och i huvudet. Och vore jag en bättre och mer plikttrogen bloggare kunde detta vara min läsdagbok. Men så är inte fallet.

Äntligen vampyrporr!

Jag har fastnat i det här True Blood-träsket. Det man saknar i Twiligtht-sviten får man verkligen sitt lystmäte av här. Här är det vampyrporr så till och med jag blir generad. Och jag gillar det! Jag gillar särskilt introt. Det är himla snyggt. De allra första avsnitten tänkte jag förstås att det vore ännu finare om vampyrerna var snygga också. Och mina böner blev hörda. (Det är sannerligen inte ofta, skall tilläggas.) Enters Alexander Skarsgård! Halleluja! (Jag har ju haft något av en crush på pojkstycket sedan Hunden som log. Minns ni den? Det är inte alltid sånt håller i sig.) Jag gillar också den här heta white trash-känslan. Det fattas bara en seg alligator i något träsk så är klichébilden av sydstaterna komplett. Vi har förorättade svarta och inbördeskrigsromantik and what have you. Och alla går omkring med nästan inga kläder alls och ser latent kåta ut. Förutom underbare Jason som är allt annat än latent. Och det borde störa mig. (Det brukar göra det. Jag avskydde det i världens sämsta film, tillika min bästa bioupplevelse Wild things med Kevin Bacon som jag älskar att hata.) Men nu funkar det. Det kan bero på att det är något så fundamentalt erotiskt med vampyrer. Det kan liksom inte bli mer dekadent än vampyrer. Jag vill också hänga på den där vampyrbaren och låta mig bli biten bara lite, lite. Men det är hemskt med vilka cliff hangers avsnitten slutar. Och jag har bara fått det första fem ännu. Kom igen, min kära bästis - ge mig mer!

Vikten av den perfekta ringsignalen

Jag trotsade förkylning idag och gav mig ut på stadens torg och gator. Eller snarare stadens tunnlar och prång. Jag åkte helt enkelt tunnelbana. Och bredvid mig satt en farbror i 60-årsåldern av, jag gissar arabiskt ursprung. Helt plötsligt ringer farbrorns mobil och det är den mest otippade av signaler. Boten Anna! (Vilken som nu skulle vara den mest tippade lämnar jag därhän. ) Det var inte alls vad jag hade väntat mig och det gjorde mig så glad. Och nu sitter jag här och funderar på ringsignaler. Själv har jag haft Perhaps, perhaps, perhaps (instrumental) i ett år säkert och tänker ibland att jag skulle välja en ny. Men det är ett så stort beslut ety en ringsignal säger så mycket om en, inbillar jag mig. Förstås borde jag låta mobilen spela Morrissey. Det vore mest tippat. Men då måste jag välja låt också. Ja, det är ett himla besvär det här. Jag minns i tidernas begynnelse när kamrat Therese hade Dallaslåten som ringsignal och skämdes varje gång det ringde. Så kan man ju inte ha det. Man måste ha en signal som ligger i linje med ens framtoning. Det förstår ju vem som helst.

Jag leker med tanken att börja med det här bloggtramsandet igen. Men än så länge stannar det där. Och att leka är verkligen inte fy skam. Inte ens med bloggeritankar.