Något som gör mig ledsen är att jag såg de allra sista avsnitten i den eminenta serien Black books till frukost. Jag är inte alls nöjd. Har långt ifrån fått nog. Snarare vill jag ha mer, mer, mer! Älskar muttriga, ständigt berusade och otrevliga Bernard. Älskar lika mycket skuttiga, söta och hundlika Manny. Och Fran! Älskar Fran! Titta bara så underbara de är:

Day 6 – A book that makes you sad

En bok som gör mig ledsen borde väl vara någon som slutar förskräckligt sorgligt. Som Anna Karenina.  Eller en bok jag saknar vådligt mycket och önskar att jag hade i min ägo. Som en särskilt fin Alice i underlandet. Men såna besvär brukar jag raskt råda bot på. Kanske kan det vara en bok som påminner om något som gör mig ledsen? Något en för länge sedan älskad människa brukade läsa? Eller en bok som är så erbarmligt dålig att det gör mig ledsen att det över huvud taget får publiceras sådant? Mein kampf? Millennium-trilogin? En bok som aldrig kommer att skrivas, som Mare Kandres nästa roman gör mig kanske ledsen. Jag vet inte. Jag har inte till vana att bli ledsen över böcker. Böcker är glädje! Även om man gråter när man läser dem.

Det var en gång en fager mö

Jag har alltid gillat Joyce Carol Oates. Hennes romaner fyller nästan två hyllplan i mitt bibliotek och hennes namn brukar vara bland de första jag nämner när favoritförfattare kommer på tal. Men trots att få böcker är så bra som Blonde eller Foxfire är inte hela utgivningen lika solid. Låt oss milt sagt säga att fru Oates kan vara lite ojämn. Att hon är lite väl ivrig att publicera sina alster ibland och att det inte alltid är jättebra. På sistone har det till och med varit med viss bävan jag börjat läsa. Förra årets Lilla himlafågel var bra. Jag var mycket nöjd och glad. Jag lånade ut den till min mamma och sade att den här är faktiskt bra. Riktigt bra. Men den här!  En fager mö är rentav lysande! Jag tänker gå så långt som att säga att den håller Foxfire-klass.
Jag sträckläste med bara en paus för middag där jag försökte vara trevlig och tillmötesgående mot den som tillagat maten. Men jag satt mest och höll ändlösa monologer om romanens förträfflighet, gjorde jämförelser med både Lolita och Pygmalion och jag längtade, trots god mat och attraktiv kock, efter någon som faktiskt hade läst boken så jag kunde få prata om den på riktigt. Mätt och belåten tackade jag sedan för maten och sjönk åter ner i läsfåtöljen för att läsa den skälvande upplösningen. Åh! Vilket drama! Vilken ödesmättad undergångsstämning och vilken dramaturgi!
För er som inte läst handlar boken i korthet om en åldrad man och en ung flicka som utnyttjar och låter sig utnyttjas. Katya är sexton år och arbetar som barnflicka i en rik familj på en fashionabel semesterort. Själv tillhör hon den white trash-klass Oates så ofta skildrar med en vardag fylld av alkohol, meth, fattigdom och våld. När Katya möter Marcus Kidder imponeras hon och mot sin vilja även förtjusas. Kidder är så annorlunda mot alla andra hon tidigare mött. Han är artig, gentlemannamässigt elegant och bildad. Och han ser henne! Ett slags förhållande växer fram mellan dessa två aparta individer. Ett förhållande som andas lika delar obekväm perversion som något slags medmänsklighet. Det är läskigt hur man i fiktion kan ryckas med så pass att man fattar sympati för en karaktär som egentligen inte är något annat än en äcklig snuskgubbe. Men det är bara ibland det slår mig för det sexuella antyds bara och ligger mest i gubbens blick. Mest ser jag Katya ur Kidders ögon och hans önskan om en fager mö tycks mig helt rimlig och befogad. Rentav vacker upplever jag sagan han berättar för henne. Sagan om den gamla konungen som vill dö i famnen på en fager mö. Vacker och otäck, vilket är en hemskt lockande kombination. Och det är just sagotraditionen i detta drama som tilltalar mig. Jag älskar hur Oates använder sagan som instrument. Formuleringar som "så hände det sig att" får mig att rysa av välbehag. Och ryste gjorde jag länge efter att till slut slagit ihop pärmarna, suckat och nästan tvingats skaka av mig alla vackra obehagskänslor. Åh! Vilken vacker och otäck saga! Joyce Carol Oates, jag gillar dig fortfarande!