Jag läste Lavinia Greenlaws bok härom dagen. Men allra först läste jag en intervju med henne i DN där hon talade så klokt. Bland annat sade hon att musik har en förmåga att återställa en till sig själv. Och det är ju så på pricken uttryckt att jag blir alldeles salig. För har ni någonsin försökt förklara behovet att återvända till älsklingsmusik? Att ständigt lyssna och inte bara strölyssna på en reklamradiokanal utan verkligen lyssna på en skiva från början till slut med största koncentration och med konvulutet i hand? Det är svårt skall jag säga. Att riktigt motivera och riktigt förklara för någon som mest tycker att man är en kufiskt musiknörd. Men det här: Musik har en förmåga att återställa en till sig själv. Det är ju just så det är. Sätt på en skiva från 86 och vips är du på mellanstadiet igen. Sätt på en skiva som verkligen är du när du känner dig som mest vilsen och så kommer du tillrätta igen. Förra året genomgick jag en segdragen och ganska plågsam seperation från ett förhållande där jag inte riktigt tilläts att vara så mycket mig själv som jag önskade. Och musiken var med mig. Musiken hjälpte mig att hitta tillbaka till mig själv. För jag är en sån som vill ligga på golvet i ett nedsläckt rum och lyssna på The Cure på hög volym. Jag vill inte sitta i soffan och titta på Parlamentet. Och nu gör jag så, lyssnar på min musik. I am throwing my arms around Morrissey i mitt eget hem och jag har blivit återställd till mig själv.
Boken, då? Jo, den var himla bra också. Kanske bör man vara musiknörd för attt verkligen uppskatta den, vad vet jag. Men annars kan man njuta av språket. Det märks att författaren annars skriver lyrik för stundom gnistrar texten till i de mest otroliga formuleringar. Jag njöt till fullo av Lavinias musikbiografi, hur hon sökte efter sin plats, sin musik och hur hon till slut upptäckte punken. Punken som verkligen tillåter människor att vara sig själva och slippa tvingas klä ut sig till disco-tjejer. Punken är på ett sympatiskt sätt könlös. Och man blir oantastbar. Jag önskar att jag kunde ha fått vara med. Tänk att få se The Clash när det begav sig. Åka in till London som 15-åring och se Buzzcocks, The Undertones , Sex Pistols och senare Joy Division! Halvvägs i romanen var jag tvungen att kasta mig över min vän Petra (Undertones Teenage kicks är nämligen vår låt) och utbrista att den här boken, alltså måste du läsa! Och det kan ni andra gott göra också. För jag tror att den här uppväxtskildringen går att applicera på vem som helst oavsett kontext. Byt ut bandnamnen bara och identifiera er! Och lyssna sen er igenom er egen uppväxt och tonårstid. Det, mina vänner är magi!
