Cancer är det nya svarta

Jag brukar hävda att cancer är det nya svarta. Dels för att försvara mitt (högst tillfälliga) nikotinerande men också för att det verkligen verkar vara inne med cancer. Åtminstone i (ungdoms)litteraturen. I år har det utkommit flera böcker där huvudpersonen eller någon till huvudpersonen närstående dör i cancer. I Innan jag dör av Jenny Downham är sextonåriga Tessa döende. Med bara ett par månader kvar att leva beslutar hon sig för att inte gå miste om livet. På sin lista på saker att hinna med innan hon dör sätter hon saker som "bli av med oskulden", "bryta mot lagen" och "få någon att bli kär i henne". Och hon lyckas med allt hon föresatt sig och får mig att gråta till på köpet. Förtjusande i sitt format är Livet på en kylskåpsdörr avAlice Kuipers och består uteslutande av post it-lappar. Sidorna är gula och texten liksom handskriven. Genom dessa lappar får vi följa Claire och hennes mammas relation medan döden sakta tränger sig på det vardagliga livet. Boken är hemskt lättläst och går kanske lite för snabbt för sitt tema men kommer ändå åt mig.

Allra finast av cancerböckerna är ändå Vad är så skört att det brister när man säger dess namn? Det är mig veterligen författarens andra bok att översättas till svenska. Här möter nittonårige Markus Ingrid och med henne både livet, kärleken och döden. Det här är så vackert och stundtals poetiskt skrivet och så vansinnigt sorgligt att jag grät längre efteråt än vad det tog mig att läsa boken. Sista sidan läste jag om flera gånger för att verkligen suga i mig det sista fina. När man blir kär för första gången i sitt liv skall det ju vara fantastiskt. Och till en början är det också just det. Men Markus får ha Ingrid bara för ett kort, kort tag. Men kärleken är evig, skriver Ingrid i sitt avskedsbrev, där hon till slut säger det Markus längtat så efter; att hon älskar honom. Och "den som inte griper kärleken medan det finns tid riskerar att förlora sin själ för evigt." En av de saker som griper mest tag i mig är Markus undran över hur lång tid det kommer att ta för honom att radera Ingrids nummer i mobilen. Om han någonsin gör det. Det är en sådan konkret bild av förlust.

Andra böcker om cancer:

Min bästa väns dotter av Dorothy Koomson

En sorts kärlek av Ray Kluun (som det förresten kommer en fortsättning på i höst)

Anna, min älskade av Magnus Utvik

I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell

Vilka mer? Hmm. Fyll på, vetja!

Om man envisas med att somna hela tiden när man läser en bok, är det ett dåligt betyg till boken eller är man helt enkelt trött? Svårt att veta. Försöker i dag ta mig igenom Oskuld och erfarenhet. Den skall nämligen recenseras. Men som sagt; jag bara somnar. Och det är egentligen konstigt för jag misstänker att det rör sig om en ganska mysig roman. William Blake är med. Bara en sån sak! Och delar av handlingen utspelar sig på en cirkus.
Jag får sätta på Hedwig and the angry inch istället. På hög volym så jag inte somnar.

Frosseri!

Om man älskar både vampyrer och freakshows, och det gör man ju, är det ett riktigt kalas att spendera ett par timmar tillsammans med Skräckens cirkus av Darren Shan, den alldeles alldeles sanna legenden om Darren Shan. Det handlar om en pojke vid namn Darren som lever ett högst ordinärt liv fyllt av läxor, fotboll och kompisar. Det enda lite ovanliga med honom är väl hans fascination av spindlar. Och att han gillar att bli skrämd. Men när han och bästa kompisen Steve lyckas komma över varsin biljett till Cirque de Freak tar hans liv en helt ny vändning. Bland alla freaks som uppträder på cirkusen (och till min lycka noga beskrivs) sticker herr Crepsley och hans tama giftspindel ut. Crepsley för att Steve känner igen honom som den vampyr hans läst om i en av sina alla vampyrböcker och spindeln eftersom den är det perfekta husdjuret i Darrens ögon. Han bara måste äga den! Han beslutar sig för att stjäla spindeln för begäret efter den är så starkt. Men stjäl ostraffat för vampyrer gör man inte blir man varse.

Det börjar dock väl. Darren dresserar medlest tankeöverföring sin spindel och litar snart så pass på den att han inviger Steve i sin hemlighet. Om än något motvilligt eftersom han inte riktigt litar på sin vän lika mycket som förut. Han hörde honom nämligen vädja till mr Crepsley att göra honom till sin medhjälpare. Steve blev dock inte hörsammad då hans blod var ont. Vill Darren verkligen vara vän med någon som vill bli vampyr frivilligt och dessutom är ond? (Ja, jag skulle då inte tveka men det är ju en annan sak.) Men så går det illa. Darren mister koncentrationen och spindeln biter Steve som faller i koma. Det enda som kan rädda honom är ett motgift och Darren finner ingen annan råd än att söka upp vampyren och be om ett serum. Det kan han få. På ett villkor; att han blir vampyrens medhjälpare. Priset Darren får betala för sin väns liv är sitt eget mänskliga och därtill vänskapen. För plötsligt är vännerna nu fiender och Steve svär på att en dag hämnas att Darren fick bli vampyr men inte han! Gud, så rafflande! Det här var precis vad jag behövde för att mildra Edward och Bella-abstinensen. Och jag kan verkligen få frossa i vampyrer för boken följs av flera. Det enda man kan sakna, eftersom boken vänder sig till lite mindre barn än jag är erotiken. Men som somliga inbilskt brukar hävda; man kan inte få allt.

Nästa bok på min lista är Dreamland av Kevin Baker, en bok som enligt baksidetexten utlovar en"värld som knakar i fogarna, en värld av missfostershower, underverk, dykande elefanter, magdansöser och drömmande genier." Låter hemskt trevligt.

Lägg därtill Twin Peaks-boxen och mitt liv kan inte bli mycket bättre. Jo, det kan det väl. Men det skall vi inte gå in på här.

List mania

Ända sedan Svensk bokhandels höstkatalog kom hem till mig i våras har jag ägnat mig åt ett evigt listskrivande. Jag är en sucker för listor. Skriver listor för precis allt. Jag har kollegieblock fulla med listor på de bästa filmer som finns, allsköns inköpslistor, vilka kläder jag skall packa inför resor, vad jag önskar mig i julklapp, hur jag bäst skall nå lycka och framgång och tydligen listor över listor jag skriver. Men de roligaste listorna är ändå de som rör böcker. Ändlösa listor! Böcker jag vill läsa, böcker jag måste äga, böcker att skaffa till barnen och böcker att recensera.
Så varsågoda; lista på böcker jag vill läsa i höst (och i somliga fall äga):

Christine Falkenland - Vinterträdgården (får inte missas för all glass i frysdisken)

Jonathan Littell - De välvilliga (förstås)

Lewis Carroll - Sylvie & Bruno (kalas, kalas)

Carina Rydberg - Främlingarna

Alice Sebold - Månvarv (jag tyckte förra boken var ganska ok så varför inte en till?)

Helena Henschen - Hon älskade (har förlaget lockat med länge nu)

Anne Enright - Sammankomsten

Jane Harris - Iakttagelserna (är måhända inget litterärt mästerverk men verkar hemskt mysig. Jag får Ficktjuven-känsla. Och det är en oemotståndlig känsla.)

Majgull Axelsson - Is och vatten, vatten och is

Lori Lansens - Flickorna (åter igen troligen ingen vidare litterär upplevelse men jag är svag för freaks. Den här handlar om siamesiska systrar! Så bläddra kommer jag i alla fall att göra.)


Joyce Carol Oates - Dödgrävarens dotter (behöver inte motiveras)

Malte Persson - Edelcrantz förbindelser

Ellen Mattsson - Glädjestranden (för jag älskade Splendorville)

Inger Edelfeldt - Namnbrunnen (har jag redan läst i korrektur men måste, måste köpa! Om inte förlaget är vänliga nog och skickar ett riktigt ex. Liksom nästa på listan.

Johan Theorin - Nattfåk

Viktor Johansson - Eterneller

Jasper Fforde - Uppslukad (heja Loveina!)

Så ser listan ut. Den kommer att genomgå otaliga revideringar. Böcker kommer att läggas till och kanske dras ifrån. Det vet man aldrig. Men just nu gillar jag den. Vackert så.

Soundtrack of our lives

Ja, jag är kanske inte bäst i världen på att blogga. Men jag är bra på så mycket annat. Ändock lovar jag bot och bättring. Jag skall bli bättre på det här. Också. Om nätterna när andra sover ligger jag och formulerar värsta, smarta blogginläggen men min dator är placerad på hallgolvet för tillfället. Inte den mest optimala placeringen inser ju vem som helst men skrivbordet var tvunget att ge vika för fler bokhyllor. Så kan det gå. Det inser ju också vem som helst att plats för bokhyllor ändå måste komma före. Man kan ligga på hallgolvet och skriva. Säkert. Men just mitt i nätterna känns sängen svår att lämna. (Så tillvida man inte lockar mig med vin och vackra vänner. Apropå vänner och andra som sysselsatt mig på sistone kan jag meddela att det är sammankomster som är det nya svarta. Tänk vilka underbara föreställningar just ordet sammankomst kan ge! Jag tänker mig rödvin, initiererade samtal gärna i lönndom och kanske en hög hatt? Jag gör mig ypperligt i hög hatt.)

Satt jag vid ett ordentligt skrivbord skulle jag skriva ändlösa spalter om Queer as folk! Åh, vilken lycka att femman sänder den igen. Och varje dag! Jag säger bara Stuart Alan Jones! Jag går igenom den metaforfos som krävs utan att tveka; jag vill också glida in på skolgården i hans bil med Suedes Beautiful ones dundrande ur högtalarna och stolt med uppburet huvud och en illa dold hemlighet gå in genom porten. Aah!

Inget dumt soundtrack heller. Att välja rätt soundtrack är av yppersta vikt. Det gäller även och i synnerhet det verkliga livet. Mitt soundtrack är som bekant Morrissey men jag har minsann haft andra lika behagliga perioder. Genom dessa har jag på sistone rest. Det började för ett antal helger sedan när en av de där vackra vännerna och jag var på Zinken och lyssnade på Thåström och Kent. I den ordningen. Plötsligt var jag 13 år igen och satte Thåström högre än alla andra. Han sjöng Märk hur vår skugga och Die Mauer! Och jag rös över hela kroppen. Det kulminerade senare i vad som började som en The Smiths-skola för ett par stackars ofrälsta vänner men utvecklades till en orgie i favoritmusik genom tiderna. Som Depeche Mode, The Cure, Suede och Sisters of Mercy. Sedan dess har sorgen över min kraschade grammofon varit djup och svart. (Jag älskar mina barn men någon respekt för känsliga pick up-stift har de aldrig haft.) Så härom dagen gjorde jag slag i saken och införskaffade en ny skivspelare. Högstadiet; välkommen tillbaka! Nu, förstår ni strömmar ljuv musik ur mina högtalare. Vi snackar Imperiet, The Clash och Ramones. (Ja, rentav Transvision Vamp. Minns ni dem? Lyssna bara!)

Salig är jag! I går kväll spelade Imperiets Saker som hon gör för L. För den är så vacker och patetisk och talade rätt i hjärtat till den deprimerade 14-åring som en gång var jag. Den här låten, förklarade jag har betytt så mycket för mig. Ja, jag sade så. Utan att ha druckit en droppe vin. Men läs själva:

Hon kysser honom varsamt
där han ligger stel och kall
säger adjö till sin dagbok
med en pistol i sin hand
Katarina klockor ringer
och natten är vår...

Åh, så smäktande!
Nästa gång skall jag skriva om böcker. Men musik är verkligen inte fy skam det heller.

Kors! Först inga inlägg på hundra år och nu tre på raken. Vad är det med mig? Jo, det skall jag tala om. Det är nämligen så att lika lite som jag kan motstå att spana in vad medresenärer läser, kan jag motstå en utmaning. En bok och en författare på bokstaven W som jag har något slags relation till, alltså. Jeanette Winterson förstås. Vem annars? Henne har jag en väldigt fin relation till. Wonderful! Men nu känner jag mig med ens kluven. Kanske det omedelbara svaret borde vara Sarah Waters? Älskar jag henne mer? Hmm. Men så var det bok också. Jag tar water här istället. Water for elephants av Sarah Gruen!Mycket mysig cirkusbok. Om man är lagd åt det hållet. Och det är man.

Efter bannor från kollega och rannsakan av mitt minne känner jag mig nödgad att göra ett litet tillägg. Nedan nämnda bok heter Chocolate lover´s club av en viss Carole Matthews. Och den verkar inte bra. Flickan som läste den såg däremot bra ut, i trendriktiga kläder och allt. Själv satt jag med Världens sista roman. Men det var det väl ingen som noterade, förstås. Och inte hade jag trendriktiga kläder heller.