VS





För några månader sedan slutade jag röka. Det var ett på många olika sätt uppskattat beslut. Tydligen skulle jag få bättre hälsa, bättre hy och ett mer fantastiskt liv över huvud taget. Och tänk på alla pengar du sparar, sade folk. Jag tänkte noga på alla de pengar jag skulle spara och kom fram till att jag nu kunde få köpa böcker för ett par hundra i veckan! Sagt och gjort. Mina sista cigaretter slängdes i papperskorgen och varje torsdag fick jag nu gå in i närmsta bokhandel och välja ut en alldeles ny och inbunden roman. Nu behöver jag emellertid inte den omedelbara belöningen längre utan kan spara ihop flera veckors böcker till en enda rejäl adlibris-beställning. Det är så ljuvligt detta klickande. Beställ, bekräfta. Och jag inbillar mig att min hälsa förbättras i samma takt som bokhögarna här hemma växer!

Quiz me!

Favoritbok i barndomen?

Missne och Robin av Inger Edelfeldt. First and last and always!

Vad läser du just nu?

Nattvandraren av Andrew Taylor och Gone av Michael Grant.

Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?

Massor! Men mest böcker jag skall låna ut till andra.

Dålig bokvana?

Jag har absolut inga dåliga vanor över huvud taget.

Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?

Hur många som helst. Eftersom biblioteket är min arbetsplats och läsa böcker en stor del av mitt arbete. (Ja, jag är lycklig.)

Har du en läsplatta?

Hellre vargen!

Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?

Jag läser oftast många på en gång. En privat och flera i något slags röra för jobbet.

Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?

Jag bloggar inte.

Sämsta boken du läst i år?

Jag läser inga dåliga böcker. Livet är för kort för det. (Men S blev så besviken på slutet i böckerna om Tam att han i vredesmod rev sönder affischen han fått från förlaget! Tack och lov lät han bli boken. )

Bästa boken du läst i år?

Kors! Det vet jag inte. Jag återkommer i ärendet. Bäst i november var Inlåsta av Emma Donague i alla fall.

Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?

Aldrig!

Vilken är din läsebekvämlighetszon?

Bra böcker.

Kan du läsa på bussen?

Nix. Inte många sidor i taget ety jag blir åksjuk. Det är en stor sorg.

Vilken är din favoritplats att läsa på?

I soffan om jag är hemma för jag har just inte så många andra möbler. Annars läser jag gärna på café, på tåg, på jobbet, eller där jag råkar befinna mig.

Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?

Jag lånar hejdlöst ut böcker till alla som kommer och hälsar på. Allt efter devisen "alla måste läsa den här". Men jag ångrar mig alltid senare och saknar böckerna svårt tills jag får tillbaka dem. Regler har jag inga. Borde kanske införa några. Grymma straff för dem som lämnar tillbaka för sent eller än värre aldrig!

Viker du hundöron i dina böcker?

Japp, i pocketböcker! Jag är en skam för bibliotekarieskrået!

Skriver du någonsin i bokens marginaler?

Nej. Men jag har tänkt ibland att jag skulle vilja vara en sån som gör det.

I studierelaterade böcker då?

Nej, inte det heller.

Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?

Svenska. Det enda språk jag till fullo behärskar.

Vad får dig att älska en bok?

Att språket är så fantastiskt att varje mening är värd att bli kylskåpsmagnet. Eller facebook-status.

Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?

Mitt mål hela tiden är att hitta den perfekta boken till just den läsaren.

Favoritgenre?

Viktoriansk porr.

Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?

Serier och grafiska romaner. De går så fort att läsa att det känns ovärt på något sätt.

Favoritbiografi?

Hmm. Gillade Carina Burmans Bremer-biografi. Men jag vet inte om det är någon favorit. Har jag någon favorit? Läser jag någonsin biografier? Jag lägger till biografier på svaret ovan.

Har du någonsin läst en självhjälpsbok?

Nej, jag är bortom självhjälpsböcker. Jag tar tabletter istället så blir allt bra.

Summan av lasterna är konstant.

All you need is Morrissey!

Jag har hört att meningen med en blogg är att den skall uppdateras och sånt ibland. Skall sanningen fram har jag svårt att se meningen med en (min) blogg över huvud taget. Hur som helst kommer här en uppdatering.

Jag träffade Morrissey igår. Ja, träffade kanske är att ta i men jag såg honom och hörde honom och det är njutning nog. Jag tycker alltid att det är något alldeles särskilt magiskt med att befinna sig på konsert bland hundratals andra människor som älskar Morrissey nästan lika mycket som jag. Och det var fint. Hemskt fint. Han bar skjorta och hade blivit lite gråhårig. Jag bar klänning. En blå, faktiskt. Han framförde min Smiths-favorit och för en stund fanns bara lycka. Vem behöver antidepressiva när det finns Morrissey? Ännu roligare var det märkligt nog på kalaset på Kägelbanan efteråt. Pretty P och jag dansade och dansade och det var vackert.

Nu skall jag packa böcker. Hur många böcker behöver man för två veckor på Öland? Eller snarare; hur många böcker orkar jag bära?

Kanske, kanske återkommer jag inom kort. Man vet aldrig. Det här med bloggar är väldigt humörberoende.

Musikens betydelse för flickor

Jag läste Lavinia Greenlaws bok härom dagen. Men allra först läste jag en intervju med henne i DN där hon talade så klokt. Bland annat sade hon att musik har en förmåga att återställa en till sig själv. Och det är ju så på pricken uttryckt att jag blir alldeles salig. För har ni någonsin försökt förklara behovet att återvända till älsklingsmusik? Att ständigt lyssna och inte bara strölyssna på en reklamradiokanal utan verkligen lyssna på en skiva från början till slut med största koncentration och med konvulutet i hand? Det är svårt skall jag säga. Att riktigt motivera och riktigt förklara för någon som mest tycker att man är en kufiskt musiknörd. Men det här: Musik har en förmåga att återställa en till sig själv. Det är ju just så det är. Sätt på en skiva från 86 och vips är du på mellanstadiet igen. Sätt på en skiva som verkligen är du när du känner dig som mest vilsen och så kommer du tillrätta igen. Förra året genomgick jag en segdragen och ganska plågsam seperation från ett förhållande där jag inte riktigt tilläts att vara så mycket mig själv som jag önskade. Och musiken var med mig. Musiken hjälpte mig att hitta tillbaka till mig själv. För jag är en sån som vill ligga på golvet i ett nedsläckt rum och lyssna på The Cure på hög volym. Jag vill inte sitta i soffan och titta på Parlamentet. Och nu gör jag så, lyssnar på min musik. I am throwing my arms around Morrissey i mitt eget hem och jag har blivit återställd till mig själv.

Boken, då? Jo, den var himla bra också. Kanske bör man vara musiknörd för attt verkligen uppskatta den, vad vet jag. Men annars kan man njuta av språket. Det märks att författaren annars skriver lyrik för stundom gnistrar texten till i de mest otroliga formuleringar. Jag njöt till fullo av Lavinias musikbiografi, hur hon sökte efter sin plats, sin musik och hur hon till slut upptäckte punken. Punken som verkligen tillåter människor att vara sig själva och slippa tvingas klä ut sig till disco-tjejer. Punken är på ett sympatiskt sätt könlös. Och man blir oantastbar. Jag önskar att jag kunde ha fått vara med. Tänk att få se The Clash när det begav sig. Åka in till London som 15-åring och se Buzzcocks, The Undertones , Sex Pistols och senare Joy Division! Halvvägs i romanen var jag tvungen att kasta mig över min vän Petra (Undertones Teenage kicks är nämligen vår låt) och utbrista att den här boken, alltså måste du läsa! Och det kan ni andra gott göra också. För jag tror att den här uppväxtskildringen går att applicera på vem som helst oavsett kontext. Byt ut bandnamnen bara och identifiera er! Och lyssna sen er igenom er egen uppväxt och tonårstid. Det, mina vänner är magi!

Hur i allsin dar böjer man ordet morbid som adverb?

Min syster var här och hälsade på ett par dagar och förutom allmänt vampyrfrosseri pratade vi om perfekta begravningslåten. Systra mi har redan valt. Det gäller att vara förutseende, förstås. Vilket soundtrack som helst kan man ju inte göra sorti med. Så nu grunnar jag. Än värre efter jag läst Svart dam av Maria Fagerberg. Jag vill inte dö, inser jag medan jag gråter störtfloder av tårar och än mindre dö ensam. Så tagen av romanen blev jag att jag nödgades ringa mina barns pappa och be honom hälsa på mig på min dödsbädd när det blir dags. Och att han tar med sig barnen så jag får krama dem en sista gång. Ja, ni hör ju. Och jag är inte ens förkyld längre. Likväl måste detta med begravningslåt lösas! I Svart dam blir det Perfect day med Lou Reed vilket fick mig att gråta ännu mer. På bokkollot i helgen (detta fantastiska spektakel) var Maria Fagerberg där och pratade om sitt skrivande (och om hockey). Med mig tvingades hon dessutom diskutera detta med min begravningslåt. Det är till och med viktigare än den perfekta ringsignalen. Jag hoppas att ni inser detta. Fagerberg gav däremot tröst och tillförsikt. Den kommer till dig, sade hon. Och kanske är den inte ens gjord än. Kanske inte. Morrissey har kanske sin bästa låt kvar? Vad vet jag.
På bokkollot fick jag förresten höra att jag var den mest morbida människan ever. Jag förstår ingenting. Ikväll skall jag uteslutande ägna mig åt livsbejakande nöjen! Men kanske dö en smula.

Ja, jag vet att det är nytt år och allting och min blogg så tragiskt ouppdaterad. Det är för väl att jag inte bloggar om såna där saker som blir lätt daterade. Som trender eller mjölk.
Somligt har jag förstås att säga. Men det får vänta till en annan dag. Jag är hemskt trött och borde sova. Men jag kan säga som så att de senaste veckorna har ett hundra matöppetpapperskassar fulla med böcker packats ner från hyllor, burits av fina vänner till nytt hem och nu återstår en hylla som fortfarande ännu inte i bokstavsordning. Hur är det tänkt att man skall hinna med att blogga också till råga på allt? Jag undrar alltid hur andra hinner. Jag frågar mina vänner. De har inga barn, säger de. Men jag skyller mest mina dagdrömmar. Jag ägnar alldeles för mycket tid åt romantiskt utsvävande fantasier. Men en annan dag, säger jag. En annan dag är det perfektion som råder i detta mitt nya hem. Böcker i ordning, stekpannor i köket, läsro och romantiska utsvävningar i harmoni. Stekpannor, förresten. Det är inte klokt vad mycket ett hem kräver. Man tycker ju att det kunde räcka med böcker. Men tydligen vill gäster och barn få mat emellanåt. Själv kan jag gott leva på choklad. Och kanske vin. Det har jag i alla fall.