Alltså, Bonniers vårutgivning! Jag tror jag dör! Pauline Wolff, Carl-Johan Vallgren, Carina Rydberg och min lycka är gjord. Mest ser jag fram emot Wolffs tror jag. Älskade, älskade Vi är luftens drottning härom året. Svensk bokhandels katalog är verkligen porr för mig. Jag kan bläddra i timmar och min andhämtning blir snabbare och mitt hjärta slår hårdare. Alla dessa nya böcker! Åh!

GALA!

Jamen jag var ju på Nobelmiddag härom dagen. Igår faktiskt. Och medan pöbeln fick trängas i Blå hallen avnjöt vi festligheterna i Hjulsta. Och för att citera Kas svärmor (som jag visserligen aldrig träffat men ändå känner mig säker på att jag skulle hålla med); harrejavvlar vilka festligheter! Här sparades verkligen inte på krutet. Vi snackar damer i de mest fantastiska kreationer. Det skymtades nätstrumpor, klänningar värda en bergatrolldrottning, glittriga renar och jag vill gärna passa på att nämna i sammanhanget att jag bar Plym! Vi slukade nobelpristagaren i litteratur tillsammans med de mest fantastiska små chokladtyper jag någonsin stött på och något slags ljuvligt experiment med liksom saffran och mandelmassa. Ja, harrejavvlar vilka festligheter! Horace och Ebba kom förbi och åkte snow racer (för det måste de väl ha gjort för det hade det lovat. Allt annat är bara nonchalant). Nobelpristagaren i litteratur fick sig en ordentlig omgång, skall ni veta. Allt efter ny boksamtalsmodell Barnbibliotekarien hade lärt sig på kurs. Det var glada gubbar, sura gubbar och pusselbitar och vi räckte upp händerna och sade kloka saker som att boken var bra för att den var kort, eller att vi inte riktigt förstod vad berättaren hade på Raga att göra över huvud taget.

För att summera känslointrycken var det en afton full av kärlek. (Och förstås flärd.) Bland de vackraste av vänner i den vackraste bokcirkeln diskuterades läsandets vara, litteraturens kvalitetsmått och varför döden så plötsligt infinner sig. En och annan tv-serie avhandlades också varav en, en av de främsta nu skall hålla mig sällskap. Det har ju varit ett elände det här med att True Blood så snöpligt tog slut.

En annan dag återkommer jag om Raga. Idag är jag alltför oorganiserad och tänker mest på Annat.

Flicka möter pojke

Ali Smiths nya roman Flicka möter pojke är den senaste av de här mytböckerna (varav jag tidigare har läst Jeanette Wintersons). Den här gången är det myten om Iphis tur, en av Ovidius Metamorfos-berättelser som ovanligt nog slutar lyckligt. Iphis föds som flicka men för att undkomma att dödas uppfostras hon som pojke. Hon växer upp och förälskar sig i en flicka i byn. Men när deras bröllop stundar blir Iphis förtvivlad. Hur skall hon kunna tillfredställa sin brud? Hon kommer att bli till allmänt åtlöje. Och hennes älskade också. Hon vänder sig till gudarna om hjälp och som genom ett under förvandlas hon till pojke. (För tydligen är det bara pojkar som kan tillfredställa flickor.)

Flicka möter pojke är en roman om framförallt kön. Och så förstås kärlek. Flicka möter pojke som i det klassiska kärleksmötet men också flicka möter pojke i könstillhörighet. Romanen inleds med en farfars berättelse om när han var en liten flicka och där slås tonen an. Vi får sedan följa systrarna Imogen och Anthea som båda drabbas av kärleken. Boken är så välskriven och språket så enkelt och samtidigt vackert att jag som nästan aldrig gör så finner mig plötsligt med en penna i handen och stryker under i texten. Somliga formuleringar vill jag antingen ha somFacebook-status eller som kylskåpsmagnet. "Om min syster vore en bok skulle hon bli svartlistad i skolorna." till exempel. Sug på den! Eller ett konstaterande som att fantasin inte har något kön. Jag älskar det! Anthea möter Robin. "Han var den vackraste kille jag någonsin sett. Fast egentligen såg han ut som en tjej. Hon var den vackraste kille jag någonsin sett." Och Anthea blir förälskad. Imogen gör sitt bästa för att acceptera sin systers nya sexuella läggning samtidigt som hon själv blir förälskad i en man hon trott vara bög. Och här är en av mina favoritpassager i boken. Imogen ringer upp Paul, som karln heter och hasplar ur sig att hon gillar honom. Åh, vilken våda. Endast en gång i mitt liv har jag visat samma mod men tog raskt tillbaka det sekunden därpå och låtsades sedan som ingenting. Flicka möter pojke borde vara så enkelt. Men det allra läskigaste som finns är att blotta sina känslor. I don´t do rejection! Men läs:

"Och det kan ju hända att du inte gillar mig, du kanske bara tycker att det är pinsamt att jag säger hur jag känner, jaja, det är lugnt, det gör inget i så fall, jag är vuxen, jag överlever det, men jag var tvungen att säga det rent ut, säga det till dig i vilket fall, och jag är trött på att känna en massa som jag aldrig får uttrycka, en massa som jag alltid varit tvungen att gå och bära på, jag är less på att inte veta om jag säger rätt saker när jag väl säger nåt, ja hur som helst så tänkte jag ta mod till mig, jag tyckte det var värt det, och jag hoppas att du inte tycker det är jobbigt att jag sa det."

(Jag kan sträcka mig till att göra det så här: Jag gillar dig!)

Så här:

Reality is overrated!

Min terapeut sade till mig idag att jag inte lever i verkligheten utan är alltför mycket i mitt inre. Jag förstår inte. Är det fel? Sist jag kollade var verkligheten ganska obehaglig. Ikväll skall jag ägna mig åt verklighetsflykt på hög nivå. Ett par avsnitt av True Blood, romanläsning och viss längtan. Jag läser förresten Ali Smiths nya bok, Flicka möter pojke. Jag återkommer i ärendet.

Idag har jag invigt julen. I min nya änglafrisyr (och jo, jag är visst änglalik) har jag idag läst julsagor här på bibblan. Tända ljus och pepparkakor, minsann. Det går inte av för hackor. Jag läste Astrid Lindgrens Jul i stallet som alltid hemskt rörd och tårögd. Det är inte klokt så lättrörd jag är. I synnerhet när det vankas jul. Och nu är det bara tre veckor kvar! Jag filar på önskelistor. Men jag är lite som Kråkan i Mamma Mu och Kråkans jul (finfin julbok för övrigt) som nödgas fixa sina julklappar själv. De här barnen jag har är lite för små för att axla en så ansvarsfull uppgift. Mamma önskar sig en rosa mp3-spelare. Kan ni fixa det? Jag önskar mig böcker en masse. Jag sätter mitt hopp till Adlibris. Fast till slut får Kråkan faktiskt en julklapp av Mamma Mu. Så det kanske finns hopp för mig också. Jag får lära känna en ko helt enkelt.

Bovary in Wonderland

Om man i samma andetag nämner både Svarta änglar och Alice i Underlandet finns det inte en chans i världen att jag håller mig borta! Det är fråga om film här, förstår ni. Närmare bestämt Phoebe in Wonderland som är den allra ljuvligaste film jag sett på länge. Phoebe är nio år och under filmens gång får hon diagnosen Tourettes syndrom. Hon har en del hyss för sig när det kommer till trappor och gatstenar. Hon säger att det känns som att stå på ett tak och vilja falla. Hon hamnar lätt i bråk och tar all sin mammas uppmärksamhet. Mamman försöker skriva en bok om Alice i Underlandet men har fullt upp med att vara mamma. Och den moderskärleken skildras så fint, så fint. Hur mycket man älskar sina barn men ändå kan bli uttråkad och trött av dem. Och hur det sakta går upp för henne att dottern är annorlunda. Mer speciell än de först trodde. Jag har (peppar peppar) två tämligen lyckliga barn men den sorg man som förälder måste känna över att ens barn far illa, gör illa måste vara vedervärdig. Och filmen är så smärtsam. Jag grät mig filmen igenom. Fast emellanåt av lycka också. För den är så vacker, så poetisk, så magisk. Jag vill alltid vistas i Phoebes fantasivärld med Alice. Och underbara Miss Dodger. Jag vill vara Miss Dodger! Teaterläraren som sätter upp Alice i Underlandet i skolan och är den som bäst ser Phoebe och vad hon kan. Och som vet att ta tillvara på hennes fantasi.

Jag fick verkligen frossa i Alice i Underlandet och längtar mer än någonsin efter Tim Burtons film nu! När filmen var slut sade jag till en vän, (eller vän vet i katten, min vardagsnemisis var det faktiskt) att Alice i Underlandet och Trollkarlen från Oz är bland det finaste jag vet. Och sen på kvällen när jag var och såg Australia fick jag avnjuta Oz-tjus också. En mycket bra dag skulle jag vilja säga. En av de allra bästa av dagar. Om Australia har jag inte mycket att säga däremot. Men det var ju inte Moulin Rouge direkt. Det är allt jag säger.