Enkätporr

Ja, jag skall väl inte vara sämre jag.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Jag försöker i möjligaste mån undvika dåliga läsupplevelser allt enligt devisen att livet är för kort för dåliga romaner. Är det inte kärlek får det vara och då lägger jag helt sonika boken ifrån mig. Om boken inte till äventyrs skulle vara så pass dålig att det blir ett underhållningsvärde i sig. Som Emmas Hambergs Mossvikenfruar som är så fantastiskt dålig att jag inte kunde låta bli att läsa klart den.
2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Som sjuttonåring blev jag otroligt påverkad av Varats olidliga lätthet av Milan Kundera. Tyvärr gjorde jag en feministisk omläsning av den när jag pluggade tjeckisk litteraturhistoria och blev av med en av mina absoluta favoritböcker. Så dubbelt påverkad blev jag, kan man säga. Men den som mest danat mig som läsare är Inger Edelfeldt.
3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jag borde ju ha blivit skrämd, kan man tycka när jag läste Stephen King som ung. Men det är ingenting jag minns. Jag tycker mest att det är mysigt när det blir rysligt.
4. Vad använder du som bokmärke?
Jag köper ibland finfina bokmärken och tror att jag skall använda dem.För det verkar ju trevligt, tänker jag. Men jag gör ju aldrig det. I inbundna böcker använder jag skyddsomslaget och när det saknas som i t ex pocketböcker är jag så rå och burdus att jag gör hundöron. Ja, jag vet. Och jag skall vara bibliotekarie!
5. När brukar du läsa?
Närhelst ingenting annat lockar eller betalar mig.
6. Vad var den första bok du läste?
Tydligen skall det ha varit en Emilbok. Jag var fyra. Jag minns inte. Men jag kollade med mamma. Mammor minns. Det var dessutom hon som lärde mig läsa.
7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Inbundna för de behöver man inte vänta så rysligt länge på. (Men undantag finns.) Pocket för att de är billiga och man kan köpa massor. Väska anpassar jag efter den bok jag läser så bokstorlek är ingenting som bekymrar mig.
8. Vilken bok läser du nu? Jag läser ovanligt nog en deckare. Det händer annars hemskt sällan. Oftast är amningsdimma inblandad. Men eftersom Helena förtjusande ofta delar min smak och den så lämpligt kom i min väg precis när jag läst hennes inlägg om senaste Lehane så fick det bli så. Jag tänker; gillar Helena gillar jag. Det rör sig om Lehanes Patient 67 .
9. Och vilken sida är du på?
235
10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Nej, det gör jag inte. I alla fall inte i akt och mening. Men jag skulle vilja vara en sån där som gör initierade kommentarer i marginalen.
11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Absolut. En snygg titel faller jag lätt för. Jag köpte Låt den rätte komma in enkom för Morrissey-känslan. Jag tänkte att med en sån titel kan det ju inte gå fel. Och det gjorde det ju inte heller.
12. Sidantalet, då?
För mycket är aldrig nog! Jag älskar långa, långa romaner. Under förutsättning att de är bra, förstås.
13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Inte riktigt för att få reda på slutet. Men det har hänt att jag bläddrat fram några sidor bara för att försäkra mig om att det kommer att gå bra. För annars står jag inte ut.
14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Gud, ja! Inger Edelfeldts samlade produktion läser jag om vartannat år eller så. Skugg-serien läser jag ofta om också.
15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Jaha då. Jag går inte fri från olyckor på något sätt. Jag har fått bokhyllor rasade ner över mig med blåtiror som följd. Jag har skurit mig på skyddsomslag. Missämja i äktenskap är också en olycka mina böcker varit inblandade i.
16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Aldrig i livet! Manisk boksamlare är jag och har alls inga problem med det. Jag behöver fler väggar bara.
17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Nej, det har jag aldrig förstått poängen med. Jag pudrar näsan snabbast i stan.
18. Just det, läser du i badrummet?
Nej, jag får panik av att ligga i badkar. Jag gillar det i teorin men jag står bara ut i ett par minuter.
19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag har hundra önskelistor. I kollegieblock, på adlibris och i huvudet. Och vore jag en bättre och mer plikttrogen bloggare kunde detta vara min läsdagbok. Men så är inte fallet.

Äntligen vampyrporr!

Jag har fastnat i det här True Blood-träsket. Det man saknar i Twiligtht-sviten får man verkligen sitt lystmäte av här. Här är det vampyrporr så till och med jag blir generad. Och jag gillar det! Jag gillar särskilt introt. Det är himla snyggt. De allra första avsnitten tänkte jag förstås att det vore ännu finare om vampyrerna var snygga också. Och mina böner blev hörda. (Det är sannerligen inte ofta, skall tilläggas.) Enters Alexander Skarsgård! Halleluja! (Jag har ju haft något av en crush på pojkstycket sedan Hunden som log. Minns ni den? Det är inte alltid sånt håller i sig.) Jag gillar också den här heta white trash-känslan. Det fattas bara en seg alligator i något träsk så är klichébilden av sydstaterna komplett. Vi har förorättade svarta och inbördeskrigsromantik and what have you. Och alla går omkring med nästan inga kläder alls och ser latent kåta ut. Förutom underbare Jason som är allt annat än latent. Och det borde störa mig. (Det brukar göra det. Jag avskydde det i världens sämsta film, tillika min bästa bioupplevelse Wild things med Kevin Bacon som jag älskar att hata.) Men nu funkar det. Det kan bero på att det är något så fundamentalt erotiskt med vampyrer. Det kan liksom inte bli mer dekadent än vampyrer. Jag vill också hänga på den där vampyrbaren och låta mig bli biten bara lite, lite. Men det är hemskt med vilka cliff hangers avsnitten slutar. Och jag har bara fått det första fem ännu. Kom igen, min kära bästis - ge mig mer!

Vikten av den perfekta ringsignalen

Jag trotsade förkylning idag och gav mig ut på stadens torg och gator. Eller snarare stadens tunnlar och prång. Jag åkte helt enkelt tunnelbana. Och bredvid mig satt en farbror i 60-årsåldern av, jag gissar arabiskt ursprung. Helt plötsligt ringer farbrorns mobil och det är den mest otippade av signaler. Boten Anna! (Vilken som nu skulle vara den mest tippade lämnar jag därhän. ) Det var inte alls vad jag hade väntat mig och det gjorde mig så glad. Och nu sitter jag här och funderar på ringsignaler. Själv har jag haft Perhaps, perhaps, perhaps (instrumental) i ett år säkert och tänker ibland att jag skulle välja en ny. Men det är ett så stort beslut ety en ringsignal säger så mycket om en, inbillar jag mig. Förstås borde jag låta mobilen spela Morrissey. Det vore mest tippat. Men då måste jag välja låt också. Ja, det är ett himla besvär det här. Jag minns i tidernas begynnelse när kamrat Therese hade Dallaslåten som ringsignal och skämdes varje gång det ringde. Så kan man ju inte ha det. Man måste ha en signal som ligger i linje med ens framtoning. Det förstår ju vem som helst.

Jag leker med tanken att börja med det här bloggtramsandet igen. Men än så länge stannar det där. Och att leka är verkligen inte fy skam. Inte ens med bloggeritankar.

Cancer är det nya svarta

Jag brukar hävda att cancer är det nya svarta. Dels för att försvara mitt (högst tillfälliga) nikotinerande men också för att det verkligen verkar vara inne med cancer. Åtminstone i (ungdoms)litteraturen. I år har det utkommit flera böcker där huvudpersonen eller någon till huvudpersonen närstående dör i cancer. I Innan jag dör av Jenny Downham är sextonåriga Tessa döende. Med bara ett par månader kvar att leva beslutar hon sig för att inte gå miste om livet. På sin lista på saker att hinna med innan hon dör sätter hon saker som "bli av med oskulden", "bryta mot lagen" och "få någon att bli kär i henne". Och hon lyckas med allt hon föresatt sig och får mig att gråta till på köpet. Förtjusande i sitt format är Livet på en kylskåpsdörr avAlice Kuipers och består uteslutande av post it-lappar. Sidorna är gula och texten liksom handskriven. Genom dessa lappar får vi följa Claire och hennes mammas relation medan döden sakta tränger sig på det vardagliga livet. Boken är hemskt lättläst och går kanske lite för snabbt för sitt tema men kommer ändå åt mig.

Allra finast av cancerböckerna är ändå Vad är så skört att det brister när man säger dess namn? Det är mig veterligen författarens andra bok att översättas till svenska. Här möter nittonårige Markus Ingrid och med henne både livet, kärleken och döden. Det här är så vackert och stundtals poetiskt skrivet och så vansinnigt sorgligt att jag grät längre efteråt än vad det tog mig att läsa boken. Sista sidan läste jag om flera gånger för att verkligen suga i mig det sista fina. När man blir kär för första gången i sitt liv skall det ju vara fantastiskt. Och till en början är det också just det. Men Markus får ha Ingrid bara för ett kort, kort tag. Men kärleken är evig, skriver Ingrid i sitt avskedsbrev, där hon till slut säger det Markus längtat så efter; att hon älskar honom. Och "den som inte griper kärleken medan det finns tid riskerar att förlora sin själ för evigt." En av de saker som griper mest tag i mig är Markus undran över hur lång tid det kommer att ta för honom att radera Ingrids nummer i mobilen. Om han någonsin gör det. Det är en sådan konkret bild av förlust.

Andra böcker om cancer:

Min bästa väns dotter av Dorothy Koomson

En sorts kärlek av Ray Kluun (som det förresten kommer en fortsättning på i höst)

Anna, min älskade av Magnus Utvik

I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell

Vilka mer? Hmm. Fyll på, vetja!

Om man envisas med att somna hela tiden när man läser en bok, är det ett dåligt betyg till boken eller är man helt enkelt trött? Svårt att veta. Försöker i dag ta mig igenom Oskuld och erfarenhet. Den skall nämligen recenseras. Men som sagt; jag bara somnar. Och det är egentligen konstigt för jag misstänker att det rör sig om en ganska mysig roman. William Blake är med. Bara en sån sak! Och delar av handlingen utspelar sig på en cirkus.
Jag får sätta på Hedwig and the angry inch istället. På hög volym så jag inte somnar.

Frosseri!

Om man älskar både vampyrer och freakshows, och det gör man ju, är det ett riktigt kalas att spendera ett par timmar tillsammans med Skräckens cirkus av Darren Shan, den alldeles alldeles sanna legenden om Darren Shan. Det handlar om en pojke vid namn Darren som lever ett högst ordinärt liv fyllt av läxor, fotboll och kompisar. Det enda lite ovanliga med honom är väl hans fascination av spindlar. Och att han gillar att bli skrämd. Men när han och bästa kompisen Steve lyckas komma över varsin biljett till Cirque de Freak tar hans liv en helt ny vändning. Bland alla freaks som uppträder på cirkusen (och till min lycka noga beskrivs) sticker herr Crepsley och hans tama giftspindel ut. Crepsley för att Steve känner igen honom som den vampyr hans läst om i en av sina alla vampyrböcker och spindeln eftersom den är det perfekta husdjuret i Darrens ögon. Han bara måste äga den! Han beslutar sig för att stjäla spindeln för begäret efter den är så starkt. Men stjäl ostraffat för vampyrer gör man inte blir man varse.

Det börjar dock väl. Darren dresserar medlest tankeöverföring sin spindel och litar snart så pass på den att han inviger Steve i sin hemlighet. Om än något motvilligt eftersom han inte riktigt litar på sin vän lika mycket som förut. Han hörde honom nämligen vädja till mr Crepsley att göra honom till sin medhjälpare. Steve blev dock inte hörsammad då hans blod var ont. Vill Darren verkligen vara vän med någon som vill bli vampyr frivilligt och dessutom är ond? (Ja, jag skulle då inte tveka men det är ju en annan sak.) Men så går det illa. Darren mister koncentrationen och spindeln biter Steve som faller i koma. Det enda som kan rädda honom är ett motgift och Darren finner ingen annan råd än att söka upp vampyren och be om ett serum. Det kan han få. På ett villkor; att han blir vampyrens medhjälpare. Priset Darren får betala för sin väns liv är sitt eget mänskliga och därtill vänskapen. För plötsligt är vännerna nu fiender och Steve svär på att en dag hämnas att Darren fick bli vampyr men inte han! Gud, så rafflande! Det här var precis vad jag behövde för att mildra Edward och Bella-abstinensen. Och jag kan verkligen få frossa i vampyrer för boken följs av flera. Det enda man kan sakna, eftersom boken vänder sig till lite mindre barn än jag är erotiken. Men som somliga inbilskt brukar hävda; man kan inte få allt.

Nästa bok på min lista är Dreamland av Kevin Baker, en bok som enligt baksidetexten utlovar en"värld som knakar i fogarna, en värld av missfostershower, underverk, dykande elefanter, magdansöser och drömmande genier." Låter hemskt trevligt.

Lägg därtill Twin Peaks-boxen och mitt liv kan inte bli mycket bättre. Jo, det kan det väl. Men det skall vi inte gå in på här.