List mania

Ända sedan Svensk bokhandels höstkatalog kom hem till mig i våras har jag ägnat mig åt ett evigt listskrivande. Jag är en sucker för listor. Skriver listor för precis allt. Jag har kollegieblock fulla med listor på de bästa filmer som finns, allsköns inköpslistor, vilka kläder jag skall packa inför resor, vad jag önskar mig i julklapp, hur jag bäst skall nå lycka och framgång och tydligen listor över listor jag skriver. Men de roligaste listorna är ändå de som rör böcker. Ändlösa listor! Böcker jag vill läsa, böcker jag måste äga, böcker att skaffa till barnen och böcker att recensera.
Så varsågoda; lista på böcker jag vill läsa i höst (och i somliga fall äga):

Christine Falkenland - Vinterträdgården (får inte missas för all glass i frysdisken)

Jonathan Littell - De välvilliga (förstås)

Lewis Carroll - Sylvie & Bruno (kalas, kalas)

Carina Rydberg - Främlingarna

Alice Sebold - Månvarv (jag tyckte förra boken var ganska ok så varför inte en till?)

Helena Henschen - Hon älskade (har förlaget lockat med länge nu)

Anne Enright - Sammankomsten

Jane Harris - Iakttagelserna (är måhända inget litterärt mästerverk men verkar hemskt mysig. Jag får Ficktjuven-känsla. Och det är en oemotståndlig känsla.)

Majgull Axelsson - Is och vatten, vatten och is

Lori Lansens - Flickorna (åter igen troligen ingen vidare litterär upplevelse men jag är svag för freaks. Den här handlar om siamesiska systrar! Så bläddra kommer jag i alla fall att göra.)


Joyce Carol Oates - Dödgrävarens dotter (behöver inte motiveras)

Malte Persson - Edelcrantz förbindelser

Ellen Mattsson - Glädjestranden (för jag älskade Splendorville)

Inger Edelfeldt - Namnbrunnen (har jag redan läst i korrektur men måste, måste köpa! Om inte förlaget är vänliga nog och skickar ett riktigt ex. Liksom nästa på listan.

Johan Theorin - Nattfåk

Viktor Johansson - Eterneller

Jasper Fforde - Uppslukad (heja Loveina!)

Så ser listan ut. Den kommer att genomgå otaliga revideringar. Böcker kommer att läggas till och kanske dras ifrån. Det vet man aldrig. Men just nu gillar jag den. Vackert så.

Soundtrack of our lives

Ja, jag är kanske inte bäst i världen på att blogga. Men jag är bra på så mycket annat. Ändock lovar jag bot och bättring. Jag skall bli bättre på det här. Också. Om nätterna när andra sover ligger jag och formulerar värsta, smarta blogginläggen men min dator är placerad på hallgolvet för tillfället. Inte den mest optimala placeringen inser ju vem som helst men skrivbordet var tvunget att ge vika för fler bokhyllor. Så kan det gå. Det inser ju också vem som helst att plats för bokhyllor ändå måste komma före. Man kan ligga på hallgolvet och skriva. Säkert. Men just mitt i nätterna känns sängen svår att lämna. (Så tillvida man inte lockar mig med vin och vackra vänner. Apropå vänner och andra som sysselsatt mig på sistone kan jag meddela att det är sammankomster som är det nya svarta. Tänk vilka underbara föreställningar just ordet sammankomst kan ge! Jag tänker mig rödvin, initiererade samtal gärna i lönndom och kanske en hög hatt? Jag gör mig ypperligt i hög hatt.)

Satt jag vid ett ordentligt skrivbord skulle jag skriva ändlösa spalter om Queer as folk! Åh, vilken lycka att femman sänder den igen. Och varje dag! Jag säger bara Stuart Alan Jones! Jag går igenom den metaforfos som krävs utan att tveka; jag vill också glida in på skolgården i hans bil med Suedes Beautiful ones dundrande ur högtalarna och stolt med uppburet huvud och en illa dold hemlighet gå in genom porten. Aah!

Inget dumt soundtrack heller. Att välja rätt soundtrack är av yppersta vikt. Det gäller även och i synnerhet det verkliga livet. Mitt soundtrack är som bekant Morrissey men jag har minsann haft andra lika behagliga perioder. Genom dessa har jag på sistone rest. Det började för ett antal helger sedan när en av de där vackra vännerna och jag var på Zinken och lyssnade på Thåström och Kent. I den ordningen. Plötsligt var jag 13 år igen och satte Thåström högre än alla andra. Han sjöng Märk hur vår skugga och Die Mauer! Och jag rös över hela kroppen. Det kulminerade senare i vad som började som en The Smiths-skola för ett par stackars ofrälsta vänner men utvecklades till en orgie i favoritmusik genom tiderna. Som Depeche Mode, The Cure, Suede och Sisters of Mercy. Sedan dess har sorgen över min kraschade grammofon varit djup och svart. (Jag älskar mina barn men någon respekt för känsliga pick up-stift har de aldrig haft.) Så härom dagen gjorde jag slag i saken och införskaffade en ny skivspelare. Högstadiet; välkommen tillbaka! Nu, förstår ni strömmar ljuv musik ur mina högtalare. Vi snackar Imperiet, The Clash och Ramones. (Ja, rentav Transvision Vamp. Minns ni dem? Lyssna bara!)

Salig är jag! I går kväll spelade Imperiets Saker som hon gör för L. För den är så vacker och patetisk och talade rätt i hjärtat till den deprimerade 14-åring som en gång var jag. Den här låten, förklarade jag har betytt så mycket för mig. Ja, jag sade så. Utan att ha druckit en droppe vin. Men läs själva:

Hon kysser honom varsamt
där han ligger stel och kall
säger adjö till sin dagbok
med en pistol i sin hand
Katarina klockor ringer
och natten är vår...

Åh, så smäktande!
Nästa gång skall jag skriva om böcker. Men musik är verkligen inte fy skam det heller.

Kors! Först inga inlägg på hundra år och nu tre på raken. Vad är det med mig? Jo, det skall jag tala om. Det är nämligen så att lika lite som jag kan motstå att spana in vad medresenärer läser, kan jag motstå en utmaning. En bok och en författare på bokstaven W som jag har något slags relation till, alltså. Jeanette Winterson förstås. Vem annars? Henne har jag en väldigt fin relation till. Wonderful! Men nu känner jag mig med ens kluven. Kanske det omedelbara svaret borde vara Sarah Waters? Älskar jag henne mer? Hmm. Men så var det bok också. Jag tar water här istället. Water for elephants av Sarah Gruen!Mycket mysig cirkusbok. Om man är lagd åt det hållet. Och det är man.

Efter bannor från kollega och rannsakan av mitt minne känner jag mig nödgad att göra ett litet tillägg. Nedan nämnda bok heter Chocolate lover´s club av en viss Carole Matthews. Och den verkar inte bra. Flickan som läste den såg däremot bra ut, i trendriktiga kläder och allt. Själv satt jag med Världens sista roman. Men det var det väl ingen som noterade, förstås. Och inte hade jag trendriktiga kläder heller.

Jag har väldigt svårt att låta bli att kolla vad folk läser. Ibland gör jag mig nästan till åtlöje. (Men bara nästan förstås för en K gör sig aldrig till åtlöje. Det ligger inte i hennes natur.) Jag böjer mig ner, vänder mig om mig och kring mig och ibland riktigt stirrar. Och det värsta som finns är snåla människor som gömmer boken för mig. Förvisso har jag tidigare hävdat att integritet är det nya svarta men det får väl finnas gränser!
I dag hade jag däremot turen att inte bara kunna läsa titel och författare utan även i själva boken. Och vad sägs om denna underbara livsvisdom?
"Whoever said money couldn´t buy you happiness clearly didn´t spend it on chocolate."
Vilken bok det var har jag däremot redan glömt.

Flakmopedister of the world, unite and take over

Ja, jag har läst Människohamn. Och nu vill jag också enbart kommunicera medelst The Smiths-citat. Jag är inte lika säker på om jag vill bada i havet i sommar, dock. Jag som skall semestra på en ö dessutom. Hur skall det gå?
Men åh, vad jag tyckte om den här boken. Den får absolut fem hjärtan i glansiga blaskan. För den är både gripande och rysligt spännande. Jag blir tårögd, hjärtat klappar och jag ryser och får kalla kårar. Och jag vill ha mer. Mer av spökena och mer av hela boken. För mycket är aldrig nog.

Stackars, stackars eftersatta blogg. Som den har blivit ignorerad medan jag varit fullt upptagen med fåfängligheter. Det där livet som tydligen skall levas har också stått i vägen. Böcker har förvisso blivit lästa! För hur skulle det annars se ut? (Dock inte i samma utsträckning som vanligt. ) I går t. ex. läste jag Andreas Romans Mörkrädd. I flera veckor har jag haft för vana att läsa hans fullkomligt vansinniga blogg och verkligen förälskat mig i den mannen. Eller nja, i hans sätt att skriva i alla fall. (Förälska sig i bloggare skall man inte göra.)
Mörkrädd var lika bra som jag hoppats. Inte ett dugg kul, förstås. Men rysligt kuslig. Och jag är glad över att jag låg och läste utomhus i solen mitt på dagen, med vänligt sinnade människor omkring mig. Jag är också glad över att jag inte längre älskar någon katt för då hade jag väl aldrig återhämtat mig. Jag gillar hur Andreas Roman bygger upp en nervig stämning utan att det egentligen inte händer någonting. Det blir hur otäckt som helst. Människohamn kom med posten idag också men den får nog vänta till i morgon. När det är ljust. Ikväll är nämligen min lycka redan gjord. Jag har lyckats lägga vantarna på Inger Edelfeldts nya bok! Visserligen bara i korrektur men ändå. Och inte får jag säga något om den förrän i augusti heller. Om inte en liten Ka frågar, förstås. Då berättar jag lite. Känner man mig, och somliga gör det, förstår man nog min lycka idag. Inger Edelfeldt har följt mig sen mamma gav mig Missne och Robin när jag gick i tvåan, kanske. Missne är en androgyn tjärnalv. Spefull och skälmsk. Behöver jag säga mer? Låt mig säga så mycket som att jag blev påverkad för livet. Jag läser om den varje år, tror jag. Och varenda uppsats jag någonsin skrivit har behandlat Inger Edelfeldts författarskap. Så för att koka ner det lite; ikväll är det party!