Bovary

2011-04-23T07:54:00.000-07:00

Något som gör mig ledsen är att jag såg de allra sista avsnitten i den eminenta serien Black books till frukost. Jag är inte alls nöjd. Har långt ifrån fått nog. Snarare vill jag ha mer, mer, mer! Älskar muttriga, ständigt berusade och otrevliga Bernard. Älskar lika mycket skuttiga, söta och hundlika Manny. Och Fran! Älskar Fran! Titta bara så underbara de är:

Day 6 – A book that makes you sad

2011-04-23T07:29:00.000-07:00

En bok som gör mig ledsen borde väl vara någon som slutar förskräckligt sorgligt. Som Anna Karenina. Eller en bok jag saknar vådligt mycket och önskar att jag hade i min ägo. Som en särskilt fin Alice i underlandet. Men såna besvär brukar jag raskt råda bot på. Kanske kan det vara en bok som påminner om något som gör mig ledsen? Något en för länge sedan älskad människa brukade läsa? Eller en bok som är så erbarmligt dålig att det gör mig ledsen att det över huvud taget får publiceras sådant? Mein kampf? Millennium-trilogin? En bok som aldrig kommer att skrivas, som Mare Kandres nästa roman gör mig kanske ledsen. Jag vet inte. Jag har inte till vana att bli ledsen över böcker. Böcker är glädje! Även om man gråter när man läser dem.

Det var en gång en fager mö

2011-04-23T06:05:00.000-07:00

Jag har alltid gillat Joyce Carol Oates. Hennes romaner fyller nästan två hyllplan i mitt bibliotek och hennes namn brukar vara bland de första jag nämner när favoritförfattare kommer på tal. Men trots att få böcker är så bra som Blonde eller Foxfire är inte hela utgivningen lika solid. Låt oss milt sagt säga att fru Oates kan vara lite ojämn. Att hon är lite väl ivrig att publicera sina alster ibland och att det inte alltid är jättebra. På sistone har det till och med varit med viss bävan jag börjat läsa. Förra årets Lilla himlafågel var bra. Jag var mycket nöjd och glad. Jag lånade ut den till min mamma och sade att den här är faktiskt bra. Riktigt bra. Men den här! En fager mö är rentav lysande! Jag tänker gå så långt som att säga att den håller Foxfire-klass.
Jag sträckläste med bara en paus för middag där jag försökte vara trevlig och tillmötesgående mot den som tillagat maten. Men jag satt mest och höll ändlösa monologer om romanens förträfflighet, gjorde jämförelser med både Lolita och Pygmalion och jag längtade, trots god mat och attraktiv kock, efter någon som faktiskt hade läst boken så jag kunde få prata om den på riktigt. Mätt och belåten tackade jag sedan för maten och sjönk åter ner i läsfåtöljen för att läsa den skälvande upplösningen. Åh! Vilket drama! Vilken ödesmättad undergångsstämning och vilken dramaturgi!
För er som inte läst handlar boken i korthet om en åldrad man och en ung flicka som utnyttjar och låter sig utnyttjas. Katya är sexton år och arbetar som barnflicka i en rik familj på en fashionabel semesterort. Själv tillhör hon den white trash-klass Oates så ofta skildrar med en vardag fylld av alkohol, meth, fattigdom och våld. När Katya möter Marcus Kidder imponeras hon och mot sin vilja även förtjusas. Kidder är så annorlunda mot alla andra hon tidigare mött. Han är artig, gentlemannamässigt elegant och bildad. Och han ser henne! Ett slags förhållande växer fram mellan dessa två aparta individer. Ett förhållande som andas lika delar obekväm perversion som något slags medmänsklighet. Det är läskigt hur man i fiktion kan ryckas med så pass att man fattar sympati för en karaktär som egentligen inte är något annat än en äcklig snuskgubbe. Men det är bara ibland det slår mig för det sexuella antyds bara och ligger mest i gubbens blick. Mest ser jag Katya ur Kidders ögon och hans önskan om en fager mö tycks mig helt rimlig och befogad. Rentav vacker upplever jag sagan han berättar för henne. Sagan om den gamla konungen som vill dö i famnen på en fager mö. Vacker och otäck, vilket är en hemskt lockande kombination. Och det är just sagotraditionen i detta drama som tilltalar mig. Jag älskar hur Oates använder sagan som instrument. Formuleringar som "så hände det sig att" får mig att rysa av välbehag. Och ryste gjorde jag länge efter att till slut slagit ihop pärmarna, suckat och nästan tvingats skaka av mig alla vackra obehagskänslor. Åh! Vilken vacker och otäck saga! Joyce Carol Oates, jag gillar dig fortfarande!

Day 5 - A book that makes you happy

2011-03-22T03:15:00.000-07:00

Böcker gör mig glad varje dag. Jag blir glad när jag tittar på mina bokhyllor och alla fina böcker jag äger, glad när jag packar upp nya böcker som kommit med posten och glad över den bok som ligger i väskan och väntar på att bli läst på bussen hem.

Kanske blev jag allra gladast härom dagen när min stora, fina älskling läste ut sin första bok alldeles själv; Mårten Melins Mitt liv som monster var det och den gillade han mycket.

Day 4- Favorite book of your favorite series

2011-03-15T00:57:00.000-07:00

Jag var inte särskilt ståndaktig vad gäller den här 30-dagarsgrejen. En Ölandsresa kom i vägen och sen glömde jag helt bort det. Så vi säger så här i stället. Jag gör det lite hipp som happ. När andan faller på. Och faller aldrig andan på skall ingen behöva ha dåligt samvete över det.

Den här frågan är i alla fall hemskt lätt att svara på. Min favoritserie är ju som tidigare nämnt Maria Gripes skuggserie och favoritboken ...och de vita skuggorna i skogen. Det är bok två i serien och den del då Berta och Caroline kommer till Rosengåva.
Så, det var inte jobbigt alls.

Nu skall jag tvinga på en skolklass böcker. Tyvärr är de än så länge för små för Skuggserien.

Day 3- Your favorite series

2011-03-03T14:18:00.000-08:00

Det känns nästan lite tråkigt det här för jag nämnde Skuggserien redan i gårdagens svar. Men det går inte att komma ifrån. Jag skulle väl kunna dra till med True blood-böckerna eller kanske rentav Twilight som jag faktiskt älskar trots vissa reservationer. Men det vore bara dumt för ingen annan bokserie kommer ens i närheten av Maria Gripes böcker om Berta och Caroline.

Jag älskar allt i de här böckerna; den spöklika stämningen, tidseran med Titanics undergång, kläderna och konventionerna och framförallt Tintomara-aspekten. Carolines manliga alter ego Carl som älskas av både Arild och Rosilda är min största förtjusning. Jämte det till synes hemsökta slottet Morgongåva. Säg bara Morgongåva och jag får rysningar!
Karaktären Caroline, så undflyende, flyktig och ogripbar. Vem är hon? Vem älskar hon? Liksom Berta blir jag trollbunden av henne, vill fånga in henne och definiera henne och vid varje omläsning misslyckas jag. Hon är som Tintomara, omöjlig att få grepp om. Ibland blir jag riktigt arg på henne som leker med andras känslor på det sätt som hon gör. Med Arilds, Rosildas och Bertas. Och mina.

2011-03-02T12:45:00.000-08:00

Day 2 – A book that you’ve read more than 3 times

2011-03-02T12:23:00.000-08:00

Jag har läst många böcker fler än tre gånger. (Till exempel högt för mina barn, men det avses väl inte här?)

Jag är en sån där som ofta läser om favoritböcker. I synnerhet snuttefilt-böcker. Maria Gripes skuggserie vet jag inte hur många gånger jag läst, inte heller Alice i Underlandet. Men vinnaren är nog Missne och Robin av Inger Edelfeldt. Jag kan tänka mig att jag har läst den säkert femton gånger. Ett tag hade jag som vana att varje år läsa om hela hennes produktion. Jag har slutat med det nu. Men just den här boken tröttnar jag aldrig på. Jag kan egentligen inte svara på varför. Eller det kan jag nog. Det var den boken som gjorde mig till den läsare (och person) jag är idag, som formade min litterära smak och som visade mig det absolut fantastiska med att läsa. Den kom ut 1982 och jag var sju år. Och sen dess har den varit min favoritbok.

Fruset offer av Giles Blunt

2011-03-01T13:29:00.000-08:00

När jag packade ner alla mina deckare igår hittade jag en massa böcker jag inte hade en aning om att jag äger. Och väldigt många fler deckare än jag hade trott! Till exempel den här.
Jag är helt inne på smaskiga mord just nu; de senaste kvällarna har vi kollat på Millennium. (Chris Carter alltså, inte Stieg Larsson). Jag har inte sett serien förut men det känns fint efter att sett klart på Arkiv X. Nio hela säsonger och två filmer! Det tog sin tid och nu känns det lite vemodigt. Tur då att det finns serier med koppling till mina kära vänner Mulder och Scully. (Måste försöka få tag i The Lone Gunmen också!)
I alla fall så ser vi på Millennium om kvällarna och där sker det mord. Riktigt läskiga seriemördar-mord helt utan inblandning av rymdvarlser och det känns faktiskt ganska skönt. Jag upptäckte att jag gillar det ganska mycket.
I Fruset offer fick jag precis det. I den lilla staden Algonquin Bay i norra Kanada brottas den hemskt sympatiska polisen John Cardinal med sitt dåliga samvete över ett brott han begått, oron över sin psykiskt sjuka hustru och saknaden efter dottern som åkt iväg för att läsa på college. Hans tillvaro kompliceras ytterligare när han blir utsatt för en internutredning samtidigt som en seriemördare härjar i staden. Fyra ungdomar är försvunna och en efter en hittas de, brutalt misshandlade till döds. Mördarparet är helt fantastiskt! Edie, fullkomligt betagen av Eric och Eric, fullkomligt betagen av tortyr. Jag slukade hela smaskiga historien och nu vill jag ha ännu mer. Hej adlibris! Klick, klick.

Ikväll får det emellertid bli skräck. Jag har fingrat på den här boken hela dagen och längtat tills det skall bli natt och mörkt och läskigt. (Den hittade jag förresten också i min egen hylla utan att veta att den ens fanns.)

Day 1- Best book you read last year

2011-03-01T07:19:00.000-08:00

Det här 30-dagarsspektaklet många bloggar håller på med just nu stressar mig lite. För det verkar ju kul, tänker jag först. Jag som älskar allsköns listor borde ju ha satt igång för länge sen. Men gud så jobbigt, tänker jag sen. Jag kan ju aldrig bestämma mig för någonting. Hur skall jag då kunna bestämma mig för olika saker varje dag?
Men låta bli är svårt. Och svårare för varje dag blir det.
Så ok, då! Here I go! Med reservation för att jag kan ge upp redan i morgon.

Day 1- Best book you read last year
Inte nog med att jag måste välja: jag måste även komma ihåg vilka böcker jag läste över huvud taget!

Jag gillade verkligen Små krig av Sadie Jones. Det blev en sån där roman jag tvingade på alla ett tag och höll långa, långa kärlekshyllningar till. En annan ljuvlig läsupplevelse var Elizabeth Kostovas Svantjuvarna som jag läste på en solig uteservering i Barcelona. Det var så fint. I flera dagar hade jag längtat efter att få läsa och när jag äntligen fick tillfälle sjönk jag ner fullkomligt, helt glömd av omvärlden tills både romanen och dagen var slut och det var dags att äta middag och åter vara social.
Nu när jag sitter här och skall försöka komma ihåg vad jag läste förra året undrar jag om jag ens minns vad jag läste förra veckan. Jag måste börja skriva ner.

Wrapped up in books

2011-03-01T03:35:00.000-08:00

Om några veckor skall jag flytta och inte bara jag utan alla mina böcker. Jag behöver verkligen inte börja packa än, jag inser det. Men jag kan liksom inte låta bli. Jag vill så hemskt gärna flytta in i mitt nya bibliotek och i väntan på det planerar jag för fullt. Jag tänker nya placeringar och genreindelningar och detta håller mig vaken om nätterna. Det har också resluterat i att halva vardagsrumsgolvet här är fyllt av bokkassar. (Jag packar nämligen i papperskassar. Väldigt många flyttar har visat att det är det absolut bästa sättet. Tro mig! Det blir förstås hiskeligt många kassar men aldrig tungt att bära, ju.)
Hur som helst. Dessa genreindelningar. Jag förstår inte varför jag inte haft det förut! Hittills har jag haft skönlitteratur A-Ö, kort och gott. ( Lyrik, serier och dramatik för sig. Och så klart hcf, hcg och bilderböcker och ungdomsböcker för sig. Och fack indelat i olika ämnen. Men det säger ju sig självt.)
Men nu skall det minsann bli ändring! Han jag flyttar ihop med har flertalet gånger uttryckt en lite överväldigande känsla inför mina bokmassor. Han vet inte hur han skall ta sig an beståndet riktigt.
Men nu blir det så mycket lättare! Är det skräck man vill ha går man till (den svarta!) hyllan för skräck. Vill man hellre läsa fantasy finns en särskild hylla för det o.s.v.
Det enda aningens negativa med det här är möjligen det här med bokkassarna på golvet. För inte har jag kunnat hålla mig till efter flytten att göra indelningar. Inte en chans. Här tvingas vi vada bland deckare, erotika och sf. Men i mitt huvud börjar det åtminstone bli ordning!

The distant hours av Kate Morton

2011-02-18T04:45:00.000-08:00

Den här boken längtade jag efter länge innan jag ens visste att den fanns. Så ni kan tro att jag blev glad när jag läste att den skulle komma. Hela sommaren och en bra bit in på hösten längtade jag och längtade och jag kan inte för mitt liv begripa varför den har fått ligga på bordet bland läshögarna så här länge!
Igår kväll började jag äntligen läsa på riktigt. Ett försök har gjorts tidigare. Den fick följa med på den romantiska slottsweekend jag förärades i höstas i den felaktiga föreställningen att jag skulle ägna timmar åt romanläsning. Det rörde sig blott om minuter, visade det sig. Sedan dess har romanen legat här och jag vet inte, bidat sin tid?
Tills igår. Nu är det Kate Morton och jag. Ingenting (förutom sjuka barn som kräver mat, kärlek och uppmärksamhet) kan hålla mig borta nu.
Det är ju så här en roman skall vara! Familjehemligheter, mystik, England under andra världskriget, kärlek och ett vackert språk. Och framförallt kärleken till böcker! Jag ryser flera gånger under läsningen. Stycket om hur man skapas som läsare är så fint och jag minns själv precis vilken bok det var för mig. Och vem som gav mig den. Jag är så lycklig över att vara barnbibliotekarie och få möjligheten att skapa såna här möten mellan läsare och bok som för alltid kommer att påverka läsaren.
Jag är också lycklig över att ha tre hundra sidor kvar att njuta av ikväll när barnen somnat.

Jag är också en bokkonsument. Hej!

2011-02-16T06:18:00.000-08:00

Senast lästa: Den dansande djävulen av Martin Widmark för jobbet och Döden på en blek häst av Amanda Hellberg privat.

Senast köpta bok: Android Karenina
Senast lånade bok: Bonusföräldrar av Jesper Juul till blivande sambon att läsa.
Senast fådda bok: Jag får nästan aldrig böcker. Men på min födelsedag förra våren fick jag faktiskt Lost girls av Alan Moore. Men inte av honom personligen förstås utan av den här blivande sambon jag har.
Favoritbokhandel: Adlibris att shoppa på, amazon att spana på
Favoritbibliotek: Forum Nacka, såklart! Där finns ju jag. Även om jag ställer mig ytterst tvekish till den här privatiseringen.
Antal lånekort: Uppskattningsvis sju varav inget någonsin används
Använder som bokmärke: Ingenting faktiskt.
Favoritfärg på bok: Det har jag aldrig funderat över. Svart kanske? Jag gillar i alla fall svarta sidor. Och röda.
Favoritmat/snack vid läsning: Choklad. Alltid choklad. Min största sorg i livet är att apelsiner är så oförenliga med bokläsande.
Favoritdryck vid läsning: Earl grey eller cola light
Favoritställe att läsa på: Min säng/soffa (vilket är lite samma sak just nu. Men jag längtar efter tidernas läsfåtölj.)
På den sidan hålls jag i den bok jag läser just nu: Jag slog nyss ihop boken.
Den här boken köper jag till en förälder: Kate Mortons senaste roman till mamma. En snygg kaffebordsbok om jazzskivomslag till pappa.
Den här boken köper jag till min bästa vän: Hmm. Nya Siri Hustvedt, kanske.
Den här boken köper jag till en partner: fotoboken Who killed Amanda Palmer med text av Neil Gaiman om det är min partner som avses.
Favoritgenre: Roman-romaner med en twist, skräck och viktoriansk porr.
Favoritformat: inbundet
Författarfavorit: Sarah Waters (Kors! Jag brukar alltid svara Inger Edelfeldt!)
Den tjockaste bok jag läst: När jag läste Issadalen kändes det som den aldrig skulle ta slut. Jag är osäker på om den ens gjorde det.
Den tunnaste bok jag läst: otaliga pekböcker men innehållsmässigt måste jag säga Små citroner gula.
Favoritljud när jag läser: snusande sovljud från någon jag tycker om
Favorittidning: DN
Prenumererar på: DN och Vi läser
Favoritbokblogg: Jag tror på Helena Dahlgrens nya Dark places.
Min sämsta läsning någonsin: Den vita massajen. Jag ryser fortfarande när jag tänker på hur dålig den var.
Mitt bästa bokminne: En jul då systra mi och jag läste Pirater av Celia Rees högt för varandra och delade en chokladask.
Senaste bokfyndet: Staden som försvann av Stephen King för 18 spänn
Senaste impulsköpta bok: en vampyrbok med parasoller som jag inte minns titeln på nu.
En bra bok att ge bort: Det beror ju på vem som skall få den. En bra.
Bokgenre som jag undviker: Ofta deckare, för det mesta chick lit och alltid dåliga böcker.
Så gör jag med böcker som jag inte vill ha längre: Jag förstår inte frågan.
Så här håller jag koll på vad jag läst: Håller allt i huvudet. Kommer däremot inte alltid ihåg vilka böcker jag äger. Kommer ofta hem lycklig över ett fint bokfynd bara för att hitta den i bokhyllan.
Så här sorterar jag min bokhylla: Jag skall flytta snart och planerar en hel del omplaceringar. Vad som helst kan hända! Jag återkommer med rapport.
Nästa bok jag ska läsa: Det har jag inte bestämt än. Jag har flera inbjudande bokhögar att välja bland. Men jag tror att det kommer bli läskigt och jag vet att det kommer bli något bra.

2011-02-15T07:26:00.000-08:00

Jag är en sucker för enkäter, som bekant. Och säger Helena att det är ont om enkäter just nu hör jag bön.

Just nu...

läser jag Kyrkogårdsboken av Neil Gaiman

och tycker att mina femmor måste älska den! För det gör jag.

lyssnar jag på mina barns diskussioner om olika legogubbar. Senaste musikaliska upptäckten däremot var detta:

tittar jag på sista säsongen av Arkiv X och längtar förfärligt till sista avsnittet då Mulder äntligen kommer tillbaka. Men myser ändå över hur mycket Scully saknar honom. Kärlek is the shit!

känner jag mig lite sömnig och överväger en tupplur.

önskar jag att jag lyckas förföra Kulturrådet.

längtar jag till våren och nya lägenheten.

Habegär

2011-02-15T04:52:00.000-08:00

Igår kväll (på Alla hjärtans dag) smaskade jag fådda praliner och kollade på Köplust. Det är en gammal Stephen King-film från 90-talet som jag av oklara skäl ännu inte hade sett. I den lilla, lugna staden öppnar Leland Gaunt en antikvitetsaffär, Needful things där allt du någonsin velat ha finns. Någon återfår sin sedan länge förlorade favoritjacka, en annan smärtlindring för sin reumatism. Vem som än stiger in i butiken hittar det han alltid sökt. Tänk om det fanns en sån affär! Minus de otäcka villkoren. Jag undrar vad jag skulle hitta där. Det är ju så förskräckligt mycket jag vill ha. Bland annat den här fina koppen med zombie-Austen på:

zazzle.com

Min känsla

2011-02-08T07:15:00.000-08:00

Igår satt jag i en ganska ful skinnsoffa som snart skall slängas. Han som jag är kär i höll på att sortera gamla papper och jag var med och övervakade. Vi skall flytta ihop snart och det är mycket som skall packas och sorteras och förvaras och undvaras. Hursomhelst satt jag i den här skinnsoffan och medan han jag är kär i gick igenom gamla lumpenbilder, julkort och kurslitteratur läste jag Liv Strömquists Prins Charles känsla.
Det var en ganska bisarr kombo. Strömquists fantastiska bok dissikerar kärleken ner i den pragmatiska föreställningen om kärlek som en social konstruktion. Det är hela tiden träffsäkert och hela tiden var jag tvungen att läsa vissa rutor högt för honom jag är kär i och tillsammans skrattade vi och höll med. Men samtidigt kändes det lite obekvämt. Vi köper ju det här med kärlek rakt av. Vi är så där "nyfrälsta" och höga på vår "religion". Det kändes knepigt och lika ofta som jag ville läsa träffsäkra rader högt ville jag också fråga "känner du så?", "är det så?" och "är inte vi annorlunda, ändå?".
Hur det än står till med kärlek så gillar jag den och jag gillar Prins Charles känsla också.

Hipp hurra för Buffy!

2011-02-04T07:53:00.000-08:00

Idag fyller Buffy Summers 30 år och det måste självklart firas. De som inte har fredagsmysåtaganden med tecknad Star Wars och popcorn kan bege sig till Högkvarteret och kalasa eller gör ni som jag (med eller utan popcorn och Star Wars) och njuter av denna högklassiga film. Det är himla synd att Buffyboxen ligger nerpackad inför flytt annars hade jag säkert haft Buffy-frenzie ikväll och omkollat favoritepisoder.

Make with the merry!

2011-02-03T14:22:00.000-08:00

VS

För några månader sedan slutade jag röka. Det var ett på många olika sätt uppskattat beslut. Tydligen skulle jag få bättre hälsa, bättre hy och ett mer fantastiskt liv över huvud taget. Och tänk på alla pengar du sparar, sade folk. Jag tänkte noga på alla de pengar jag skulle spara och kom fram till att jag nu kunde få köpa böcker för ett par hundra i veckan! Sagt och gjort. Mina sista cigaretter slängdes i papperskorgen och varje torsdag fick jag nu gå in i närmsta bokhandel och välja ut en alldeles ny och inbunden roman. Nu behöver jag emellertid inte den omedelbara belöningen längre utan kan spara ihop flera veckors böcker till en enda rejäl adlibris-beställning. Det är så ljuvligt detta klickande. Beställ, bekräfta. Och jag inbillar mig att min hälsa förbättras i samma takt som bokhögarna här hemma växer!

Quiz me!

2010-12-02T07:31:00.000-08:00

Favoritbok i barndomen?

Missne och Robin av Inger Edelfeldt. First and last and always!

Vad läser du just nu?

Nattvandraren av Andrew Taylor och Gone av Michael Grant.

Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?

Massor! Men mest böcker jag skall låna ut till andra.

Dålig bokvana?

Jag har absolut inga dåliga vanor över huvud taget.

Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?

Hur många som helst. Eftersom biblioteket är min arbetsplats och läsa böcker en stor del av mitt arbete. (Ja, jag är lycklig.)

Har du en läsplatta?

Hellre vargen!

Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?

Jag läser oftast många på en gång. En privat och flera i något slags röra för jobbet.

Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?

Jag bloggar inte.

Sämsta boken du läst i år?

Jag läser inga dåliga böcker. Livet är för kort för det. (Men S blev så besviken på slutet i böckerna om Tam att han i vredesmod rev sönder affischen han fått från förlaget! Tack och lov lät han bli boken. )

Bästa boken du läst i år?

Kors! Det vet jag inte. Jag återkommer i ärendet. Bäst i november var Inlåsta av Emma Donague i alla fall.

Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?

Aldrig!

Vilken är din läsebekvämlighetszon?

Bra böcker.

Kan du läsa på bussen?

Nix. Inte många sidor i taget ety jag blir åksjuk. Det är en stor sorg.

Vilken är din favoritplats att läsa på?

I soffan om jag är hemma för jag har just inte så många andra möbler. Annars läser jag gärna på café, på tåg, på jobbet, eller där jag råkar befinna mig.

Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?

Jag lånar hejdlöst ut böcker till alla som kommer och hälsar på. Allt efter devisen "alla måste läsa den här". Men jag ångrar mig alltid senare och saknar böckerna svårt tills jag får tillbaka dem. Regler har jag inga. Borde kanske införa några. Grymma straff för dem som lämnar tillbaka för sent eller än värre aldrig!

Viker du hundöron i dina böcker?

Japp, i pocketböcker! Jag är en skam för bibliotekarieskrået!

Skriver du någonsin i bokens marginaler?

Nej. Men jag har tänkt ibland att jag skulle vilja vara en sån som gör det.

I studierelaterade böcker då?

Nej, inte det heller.

Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?

Svenska. Det enda språk jag till fullo behärskar.

Vad får dig att älska en bok?

Att språket är så fantastiskt att varje mening är värd att bli kylskåpsmagnet. Eller facebook-status.

Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?

Mitt mål hela tiden är att hitta den perfekta boken till just den läsaren.

Favoritgenre?

Viktoriansk porr.

Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?

Serier och grafiska romaner. De går så fort att läsa att det känns ovärt på något sätt.

Favoritbiografi?

Hmm. Gillade Carina Burmans Bremer-biografi. Men jag vet inte om det är någon favorit. Har jag någon favorit? Läser jag någonsin biografier? Jag lägger till biografier på svaret ovan.

Har du någonsin läst en självhjälpsbok?

Nej, jag är bortom självhjälpsböcker. Jag tar tabletter istället så blir allt bra.

Summan av lasterna är konstant.

2010-11-26T14:00:00.000-08:00

All you need is Morrissey!

2009-06-25T05:52:00.000-07:00

Jag har hört att meningen med en blogg är att den skall uppdateras och sånt ibland. Skall sanningen fram har jag svårt att se meningen med en (min) blogg över huvud taget. Hur som helst kommer här en uppdatering.

Jag träffade Morrissey igår. Ja, träffade kanske är att ta i men jag såg honom och hörde honom och det är njutning nog. Jag tycker alltid att det är något alldeles särskilt magiskt med att befinna sig på konsert bland hundratals andra människor som älskar Morrissey nästan lika mycket som jag. Och det var fint. Hemskt fint. Han bar skjorta och hade blivit lite gråhårig. Jag bar klänning. En blå, faktiskt. Han framförde min Smiths-favorit och för en stund fanns bara lycka. Vem behöver antidepressiva när det finns Morrissey? Ännu roligare var det märkligt nog på kalaset på Kägelbanan efteråt. Pretty P och jag dansade och dansade och det var vackert.

Nu skall jag packa böcker. Hur många böcker behöver man för två veckor på Öland? Eller snarare; hur många böcker orkar jag bära?

Kanske, kanske återkommer jag inom kort. Man vet aldrig. Det här med bloggar är väldigt humörberoende.

Musikens betydelse för flickor

2009-02-20T03:22:00.000-08:00

Jag läste Lavinia Greenlaws bok härom dagen. Men allra först läste jag en intervju med henne i DN där hon talade så klokt. Bland annat sade hon att musik har en förmåga att återställa en till sig själv. Och det är ju så på pricken uttryckt att jag blir alldeles salig. För har ni någonsin försökt förklara behovet att återvända till älsklingsmusik? Att ständigt lyssna och inte bara strölyssna på en reklamradiokanal utan verkligen lyssna på en skiva från början till slut med största koncentration och med konvulutet i hand? Det är svårt skall jag säga. Att riktigt motivera och riktigt förklara för någon som mest tycker att man är en kufiskt musiknörd. Men det här: Musik har en förmåga att återställa en till sig själv. Det är ju just så det är. Sätt på en skiva från 86 och vips är du på mellanstadiet igen. Sätt på en skiva som verkligen är du när du känner dig som mest vilsen och så kommer du tillrätta igen. Förra året genomgick jag en segdragen och ganska plågsam seperation från ett förhållande där jag inte riktigt tilläts att vara så mycket mig själv som jag önskade. Och musiken var med mig. Musiken hjälpte mig att hitta tillbaka till mig själv. För jag är en sån som vill ligga på golvet i ett nedsläckt rum och lyssna på The Cure på hög volym. Jag vill inte sitta i soffan och titta på Parlamentet. Och nu gör jag så, lyssnar på min musik. I am throwing my arms around Morrissey i mitt eget hem och jag har blivit återställd till mig själv.

Boken, då? Jo, den var himla bra också. Kanske bör man vara musiknörd för attt verkligen uppskatta den, vad vet jag. Men annars kan man njuta av språket. Det märks att författaren annars skriver lyrik för stundom gnistrar texten till i de mest otroliga formuleringar. Jag njöt till fullo av Lavinias musikbiografi, hur hon sökte efter sin plats, sin musik och hur hon till slut upptäckte punken. Punken som verkligen tillåter människor att vara sig själva och slippa tvingas klä ut sig till disco-tjejer. Punken är på ett sympatiskt sätt könlös. Och man blir oantastbar. Jag önskar att jag kunde ha fått vara med. Tänk att få se The Clash när det begav sig. Åka in till London som 15-åring och se Buzzcocks, The Undertones , Sex Pistols och senare Joy Division! Halvvägs i romanen var jag tvungen att kasta mig över min vän Petra (Undertones Teenage kicks är nämligen vår låt) och utbrista att den här boken, alltså måste du läsa! Och det kan ni andra gott göra också. För jag tror att den här uppväxtskildringen går att applicera på vem som helst oavsett kontext. Byt ut bandnamnen bara och identifiera er! Och lyssna sen er igenom er egen uppväxt och tonårstid. Det, mina vänner är magi!

Hur i allsin dar böjer man ordet morbid som adverb?

2009-02-01T08:04:00.001-08:00

Min syster var här och hälsade på ett par dagar och förutom allmänt vampyrfrosseri pratade vi om perfekta begravningslåten. Systra mi har redan valt. Det gäller att vara förutseende, förstås. Vilket soundtrack som helst kan man ju inte göra sorti med. Så nu grunnar jag. Än värre efter jag läst Svart dam av Maria Fagerberg. Jag vill inte dö, inser jag medan jag gråter störtfloder av tårar och än mindre dö ensam. Så tagen av romanen blev jag att jag nödgades ringa mina barns pappa och be honom hälsa på mig på min dödsbädd när det blir dags. Och att han tar med sig barnen så jag får krama dem en sista gång. Ja, ni hör ju. Och jag är inte ens förkyld längre. Likväl måste detta med begravningslåt lösas! I Svart dam blir det Perfect day med Lou Reed vilket fick mig att gråta ännu mer. På bokkollot i helgen (detta fantastiska spektakel) var Maria Fagerberg där och pratade om sitt skrivande (och om hockey). Med mig tvingades hon dessutom diskutera detta med min begravningslåt. Det är till och med viktigare än den perfekta ringsignalen. Jag hoppas att ni inser detta. Fagerberg gav däremot tröst och tillförsikt. Den kommer till dig, sade hon. Och kanske är den inte ens gjord än. Kanske inte. Morrissey har kanske sin bästa låt kvar? Vad vet jag.
På bokkollot fick jag förresten höra att jag var den mest morbida människan ever. Jag förstår ingenting. Ikväll skall jag uteslutande ägna mig åt livsbejakande nöjen! Men kanske dö en smula.

2009-01-25T14:16:00.000-08:00

Ja, jag vet att det är nytt år och allting och min blogg så tragiskt ouppdaterad. Det är för väl att jag inte bloggar om såna där saker som blir lätt daterade. Som trender eller mjölk.
Somligt har jag förstås att säga. Men det får vänta till en annan dag. Jag är hemskt trött och borde sova. Men jag kan säga som så att de senaste veckorna har ett hundra matöppetpapperskassar fulla med böcker packats ner från hyllor, burits av fina vänner till nytt hem och nu återstår en hylla som fortfarande ännu inte i bokstavsordning. Hur är det tänkt att man skall hinna med att blogga också till råga på allt? Jag undrar alltid hur andra hinner. Jag frågar mina vänner. De har inga barn, säger de. Men jag skyller mest mina dagdrömmar. Jag ägnar alldeles för mycket tid åt romantiskt utsvävande fantasier. Men en annan dag, säger jag. En annan dag är det perfektion som råder i detta mitt nya hem. Böcker i ordning, stekpannor i köket, läsro och romantiska utsvävningar i harmoni. Stekpannor, förresten. Det är inte klokt vad mycket ett hem kräver. Man tycker ju att det kunde räcka med böcker. Men tydligen vill gäster och barn få mat emellanåt. Själv kan jag gott leva på choklad. Och kanske vin. Det har jag i alla fall.

My only weekness is a list of crimes

2008-12-29T05:55:00.000-08:00

Därtill hör bland annat stöld. Detta stal jag av Vitnos lite för att jag gillar henne och mycket för att jag gillar tester och intervjuer. De får mig alltid att känna mig så jävla viktig, som om jag faktiskt har något att säga och någon bryr sig.
Here it goes:
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Massor. En del jag aldrig ens tänker göra om.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
Nej, gud bevars.Vad vore ett liv utan laster?
3. Kommer du ha några nya för nästa år?
Samma som alltid; att få ordning på mitt liv. Det är en föresats man inte skojar bort i första taget.
4. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Inte vad jag kan minnas. Och gud nåde mig om jag missminner mig. Värre social fadäs får man leta efter.
4. Dog någon som stod dig nära?
Nej, men någon som stod någon nära som står mig nära, vilket inte är någon höjdare heller.
5. Vilka länder besökte du?
Förutom mitt eget vistades jag som hastigast på finskt vatten. Finlandsbåt is the shit!
6. Är det något du saknar år 2008 som du vill ha år 2009?
Kärlek! Kärlek är helt klart underskattat.
7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid minnas, och varför?
Somliga datum har väl förstås varit så kallade milstolpar i mitt liv kan man väl anta. Men jag har redan glömt dem. Inte vad som inträffade dock.
8. Vad var din största framgång 2008?
Jag har lyckats framgångsrikt med en hel del. Bild-byline i blaskan och egen namnskylt på bibblan till exempel.
9. Vad är du mest nöjd med?
Jag är tämligen nöjd med att jag klarat mig över huvud taget.
10. Största misstaget?
Att tro att jag kunde feströka. Det kan jag inte.
11. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag har haft varenda dagisförkylning som finns och en obehaglig släng av vinterkräksjuka. Fast skam den som kräks. Jag bet ihop och led. I don´t do kräkas.
12. Bästa köpet?
Jag har köpt mycket vackert. Men om man ser till funktion och inte bara flärd är det väl min dator. Den är dessutom rosa och blommig och kvalar således in på flärd den med. Och jag hade aldrig klarat mig utan den.
13. Vad spenderade du mest pengar på?
Utan tvekan kjolar. Jag har hundra kjolar. Hela min lön går till Noa Noa.
14. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Den skenbara verkligheten, min nya bästis och allsköns uppskattning.
15. Vilka sånger/band kommer alltid att påminna dig om år 2008?
Jag lyssnar ju på samma musik år efter år efter år men somligt av det kommer säkert att förknippas med olika nya skeenden. "Jag är en vampyr" är ju hemskt sommar 2008 när jag tänker efter. Annars är alla år Morrissey-år.
16. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Både gladare än någonsin och ledsnare än någonsin.
17. Vad önskar du att du gjort mer?
Jag borde bestämt ha pluggat mer.
18. Vad önskar du att du gjort mindre?
Dagdrömt (även om det är ett fullgott tidsfördriv är det inte alltid så särskilt produktivt), ältat och ljugit.
19. Hur tillbringade du jul?
Hemma på Öland men utan syster.
20. Hur många one night stands?
Bara ett. Jag är en anständig kvinna.
21. Favoritprogram på TV?
Min TV är förskräckligt liten och visar mest Bolibompa men jag har sett TV-serier på datorn. Och på andras lite större TV-apparater. Älskar Carnivàle! Och True Blood. Så klart.
22. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Jag kan drista mig till att säga att jag tycker mindre om somliga nu än förra året. Men hatat någon har jag inte gjort sen Daniel Walther.
23. Bästa boken du läste i år?
Åh, så svårt! Jag läser nästan bara såna böcker som är de bästa jag någonsin läst. Jag ber att få återkomma i frågan.
24. Största musikaliska upptäckten?
Tack vare min vardagsnemisis: Amanda Palmer!
25. Något du önskade dig och fick?
Jag önskade mig tusen saker för det gör jag alltid men nästan allt blev jag utan. Men jag har alltid önskat mig en social kontext med likasinnade bokcirkelmänniskor och den önskan gick i uppfyllelse i år.
26. Något du önskade dig men inte fick?
Basister mest. Men så här i retrospektiv tycker jag att det var lika bra.
27. Årets bästa film?
Jag har sett väldigt många väldigt bra filmer. Men nu kommer jag knappt ihåg en enda. Jag älskade, älskade Phoebe in Wonderland men vet i katten om den var bäst i år. Men risk att upprepa mig ber jag att få återkomma i frågan.
28. Vad gjorde du på din födelsedag 2008?
Den spenderade jag förskräckligt bakis och miserabel i soffan. Men dagen innan var kalas!
29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mindre hjärtesorg, mer pengar och framförallt självständighet.
30. Hur skulle du beskriva din stil år 2008?
Jag har ingen stil. Men inför 2009 tänker jag mer korsetter och plym!
31. Vad fick dig att må bra?
Tvivelaktigt nog nikotin. Jag hade aldrig överlevt 2008 utan nikotin.
32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Ingen. I don´t do kändiskult.
33. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Jag har varit alldeles för engagerad i privata debatter och vendettor för att mäkta med några andra.
34. Vem saknade du?
Sixten och Henry varje gång jag varit ifrån dem.
35. De bästa nya människorna du träffade?
Det här året har jag lärt känna de mest fantastiska människorna ever! De jättehemliga medlemmarna i Den skenbara verkligheten förstås och Sandra och min vardagsnemisis vilken även är det bästa jag någonsin hittat på krogen och icke att förglömma; min nya bästis som förser mig med TV-serier och annat.
36. Årets comeback?
Årets comeback stod utom tävlan min gamla högstadiebästis för. Once bästisar always bästisar tydligen. Även om det har gått 15 år.
37. Årets regn?
Jag har förträngt allt regn. Allt efter min nya devis att inte älta.
38. En värdefull läxa du lärt dig i år?
Jag lär mig aldrig någonting.

Det här är vad jag har att säga idag:

2008-12-21T14:35:00.000-08:00

So, the choice I have made may seem strange to you
But who asked you, anyway ?
It´s my life to wreck my own way
You see to someone, somewhere
Alma matters in mind, body and soul, in part and in whole
Because to someone, somewhere
Alma matters in mind, body and soul, in part and in whole
So the life I have made may seem wrong to you
But, I´ve never been surer
It´s my life to ruin my own way
You see to someone, somewhere
Alma matters in mind, body and soul, in part and in whole
Because to someone, somewhere Alma matters in mind, body and soul, in part, and in whole.

2008-12-17T08:46:00.000-08:00

Alltså, Bonniers vårutgivning! Jag tror jag dör! Pauline Wolff, Carl-Johan Vallgren, Carina Rydberg och min lycka är gjord. Mest ser jag fram emot Wolffs tror jag. Älskade, älskade Vi är luftens drottning härom året. Svensk bokhandels katalog är verkligen porr för mig. Jag kan bläddra i timmar och min andhämtning blir snabbare och mitt hjärta slår hårdare. Alla dessa nya böcker! Åh!

GALA!

2008-12-11T13:51:00.000-08:00

Jamen jag var ju på Nobelmiddag härom dagen. Igår faktiskt. Och medan pöbeln fick trängas i Blå hallen avnjöt vi festligheterna i Hjulsta. Och för att citera Kas svärmor (som jag visserligen aldrig träffat men ändå känner mig säker på att jag skulle hålla med); harrejavvlar vilka festligheter! Här sparades verkligen inte på krutet. Vi snackar damer i de mest fantastiska kreationer. Det skymtades nätstrumpor, klänningar värda en bergatrolldrottning, glittriga renar och jag vill gärna passa på att nämna i sammanhanget att jag bar Plym! Vi slukade nobelpristagaren i litteratur tillsammans med de mest fantastiska små chokladtyper jag någonsin stött på och något slags ljuvligt experiment med liksom saffran och mandelmassa. Ja, harrejavvlar vilka festligheter! Horace och Ebba kom förbi och åkte snow racer (för det måste de väl ha gjort för det hade det lovat. Allt annat är bara nonchalant). Nobelpristagaren i litteratur fick sig en ordentlig omgång, skall ni veta. Allt efter ny boksamtalsmodell Barnbibliotekarien hade lärt sig på kurs. Det var glada gubbar, sura gubbar och pusselbitar och vi räckte upp händerna och sade kloka saker som att boken var bra för att den var kort, eller att vi inte riktigt förstod vad berättaren hade på Raga att göra över huvud taget.

För att summera känslointrycken var det en afton full av kärlek. (Och förstås flärd.) Bland de vackraste av vänner i den vackraste bokcirkeln diskuterades läsandets vara, litteraturens kvalitetsmått och varför döden så plötsligt infinner sig. En och annan tv-serie avhandlades också varav en, en av de främsta nu skall hålla mig sällskap. Det har ju varit ett elände det här med att True Blood så snöpligt tog slut.

En annan dag återkommer jag om Raga. Idag är jag alltför oorganiserad och tänker mest på Annat.

Flicka möter pojke

2008-12-04T11:28:00.000-08:00

Ali Smiths nya roman Flicka möter pojke är den senaste av de här mytböckerna (varav jag tidigare har läst Jeanette Wintersons). Den här gången är det myten om Iphis tur, en av Ovidius Metamorfos-berättelser som ovanligt nog slutar lyckligt. Iphis föds som flicka men för att undkomma att dödas uppfostras hon som pojke. Hon växer upp och förälskar sig i en flicka i byn. Men när deras bröllop stundar blir Iphis förtvivlad. Hur skall hon kunna tillfredställa sin brud? Hon kommer att bli till allmänt åtlöje. Och hennes älskade också. Hon vänder sig till gudarna om hjälp och som genom ett under förvandlas hon till pojke. (För tydligen är det bara pojkar som kan tillfredställa flickor.)

Flicka möter pojke är en roman om framförallt kön. Och så förstås kärlek. Flicka möter pojke som i det klassiska kärleksmötet men också flicka möter pojke i könstillhörighet. Romanen inleds med en farfars berättelse om när han var en liten flicka och där slås tonen an. Vi får sedan följa systrarna Imogen och Anthea som båda drabbas av kärleken. Boken är så välskriven och språket så enkelt och samtidigt vackert att jag som nästan aldrig gör så finner mig plötsligt med en penna i handen och stryker under i texten. Somliga formuleringar vill jag antingen ha somFacebook-status eller som kylskåpsmagnet. "Om min syster vore en bok skulle hon bli svartlistad i skolorna." till exempel. Sug på den! Eller ett konstaterande som att fantasin inte har något kön. Jag älskar det! Anthea möter Robin. "Han var den vackraste kille jag någonsin sett. Fast egentligen såg han ut som en tjej. Hon var den vackraste kille jag någonsin sett." Och Anthea blir förälskad. Imogen gör sitt bästa för att acceptera sin systers nya sexuella läggning samtidigt som hon själv blir förälskad i en man hon trott vara bög. Och här är en av mina favoritpassager i boken. Imogen ringer upp Paul, som karln heter och hasplar ur sig att hon gillar honom. Åh, vilken våda. Endast en gång i mitt liv har jag visat samma mod men tog raskt tillbaka det sekunden därpå och låtsades sedan som ingenting. Flicka möter pojke borde vara så enkelt. Men det allra läskigaste som finns är att blotta sina känslor. I don´t do rejection! Men läs:

"Och det kan ju hända att du inte gillar mig, du kanske bara tycker att det är pinsamt att jag säger hur jag känner, jaja, det är lugnt, det gör inget i så fall, jag är vuxen, jag överlever det, men jag var tvungen att säga det rent ut, säga det till dig i vilket fall, och jag är trött på att känna en massa som jag aldrig får uttrycka, en massa som jag alltid varit tvungen att gå och bära på, jag är less på att inte veta om jag säger rätt saker när jag väl säger nåt, ja hur som helst så tänkte jag ta mod till mig, jag tyckte det var värt det, och jag hoppas att du inte tycker det är jobbigt att jag sa det."

(Jag kan sträcka mig till att göra det så här: Jag gillar dig!)

Så här:

2008-12-03T11:17:00.000-08:00

Reality is overrated!

2008-12-02T09:28:00.001-08:00

Min terapeut sade till mig idag att jag inte lever i verkligheten utan är alltför mycket i mitt inre. Jag förstår inte. Är det fel? Sist jag kollade var verkligheten ganska obehaglig. Ikväll skall jag ägna mig åt verklighetsflykt på hög nivå. Ett par avsnitt av True Blood, romanläsning och viss längtan. Jag läser förresten Ali Smiths nya bok, Flicka möter pojke. Jag återkommer i ärendet.

2008-12-02T02:09:00.000-08:00

Idag har jag invigt julen. I min nya änglafrisyr (och jo, jag är visst änglalik) har jag idag läst julsagor här på bibblan. Tända ljus och pepparkakor, minsann. Det går inte av för hackor. Jag läste Astrid Lindgrens Jul i stallet som alltid hemskt rörd och tårögd. Det är inte klokt så lättrörd jag är. I synnerhet när det vankas jul. Och nu är det bara tre veckor kvar! Jag filar på önskelistor. Men jag är lite som Kråkan i Mamma Mu och Kråkans jul (finfin julbok för övrigt) som nödgas fixa sina julklappar själv. De här barnen jag har är lite för små för att axla en så ansvarsfull uppgift. Mamma önskar sig en rosa mp3-spelare. Kan ni fixa det? Jag önskar mig böcker en masse. Jag sätter mitt hopp till Adlibris. Fast till slut får Kråkan faktiskt en julklapp av Mamma Mu. Så det kanske finns hopp för mig också. Jag får lära känna en ko helt enkelt.

Bovary in Wonderland

2008-12-01T01:28:00.000-08:00

Om man i samma andetag nämner både Svarta änglar och Alice i Underlandet finns det inte en chans i världen att jag håller mig borta! Det är fråga om film här, förstår ni. Närmare bestämt Phoebe in Wonderland som är den allra ljuvligaste film jag sett på länge. Phoebe är nio år och under filmens gång får hon diagnosen Tourettes syndrom. Hon har en del hyss för sig när det kommer till trappor och gatstenar. Hon säger att det känns som att stå på ett tak och vilja falla. Hon hamnar lätt i bråk och tar all sin mammas uppmärksamhet. Mamman försöker skriva en bok om Alice i Underlandet men har fullt upp med att vara mamma. Och den moderskärleken skildras så fint, så fint. Hur mycket man älskar sina barn men ändå kan bli uttråkad och trött av dem. Och hur det sakta går upp för henne att dottern är annorlunda. Mer speciell än de först trodde. Jag har (peppar peppar) två tämligen lyckliga barn men den sorg man som förälder måste känna över att ens barn far illa, gör illa måste vara vedervärdig. Och filmen är så smärtsam. Jag grät mig filmen igenom. Fast emellanåt av lycka också. För den är så vacker, så poetisk, så magisk. Jag vill alltid vistas i Phoebes fantasivärld med Alice. Och underbara Miss Dodger. Jag vill vara Miss Dodger! Teaterläraren som sätter upp Alice i Underlandet i skolan och är den som bäst ser Phoebe och vad hon kan. Och som vet att ta tillvara på hennes fantasi.

Jag fick verkligen frossa i Alice i Underlandet och längtar mer än någonsin efter Tim Burtons film nu! När filmen var slut sade jag till en vän, (eller vän vet i katten, min vardagsnemisis var det faktiskt) att Alice i Underlandet och Trollkarlen från Oz är bland det finaste jag vet. Och sen på kvällen när jag var och såg Australia fick jag avnjuta Oz-tjus också. En mycket bra dag skulle jag vilja säga. En av de allra bästa av dagar. Om Australia har jag inte mycket att säga däremot. Men det var ju inte Moulin Rouge direkt. Det är allt jag säger.

Jag bloggar om bloggar

2008-11-26T14:03:00.000-08:00

Jag har världens mest eftersatta blogg men ikväll har jag varit på Stockholms stadsbibliotek och lyssnat på såna som gör det här på riktigt, med stil. Bland annat Bokhora och Boktoka. Helena och Johanna Ö och min fina bokcirkelvän aka Thursday Next sade alla mycket trevliga saker och det var en hemskt trevlig afton. Och nu funderar jag mer än någonsin på det här med bloggar. Varför man gör det, vad man får ut av det och så. Panelen fick frågan om den sociala aspekten. Om huruvida de kände att de blev vänner med sina läsare. Och så är det ju. Man lär lite känna varandra. Några av de finaste kamrater jag någonsin stött på hade jag aldrig fått utan det här bloggeriet. (De vännerna ryms i Den skenbara verkligheten som är den mest ypperliga bokcirkel man kan önska.) Och för mig var det nog det som först fick mig att tänka i bloggbanor. En önskan om att "få vara med". Att prata böcker med likasinnade. Jag har alltid varit den, om inte den enda så den mesta bokläsaren i min umgängeskrets och aldrig varit den som kunnat få några boktips eller nya vinklar på redan lästa böcker. Och jag har alltid närt en önskan om att träffa andra med samma läsbegär. Men jag är ändå ganska ambivalent. Jag tänker; vem i hela världen bryr sig om vilka böcker jag har läst och vad jag tyckte om dem? Det känns liksom en smula förmätet att blogga. Samtidigt som jag tänker att när jag nu har en bokblogg, varför inte förvalta den då? (Och har jag någonsin lyckats passera som ödmjuk?)
Jag har bytt namn på eländet förresten. Madame Bovary passar mig förträffligt, bättre än Fröken K. Det är mitt bokcirkelnamn och den litterära karaktär som är mig närmast. Jag drömmer mig bort från tråkig verklighet och önskar att livet vore som i romanerna! Det går förvisso rätt illa för Emma Bovary och jag skall göra mitt bästa för att undvika samma öde. Jag läser ju inte lika romantisk litteratur som min namne och det blir nog min räddning. Om jag håller mig till helvetesskildringar går det säkert bra, tippar jag. Fast förläst är jag och förblir. Och jag tänker nog fortsätta att drömma om vampyrer ändå. Och kanske fortsätter jag att blogga en stund också. Vi får se.

Enkätporr

2008-11-23T05:26:00.000-08:00

Ja, jag skall väl inte vara sämre jag.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Jag försöker i möjligaste mån undvika dåliga läsupplevelser allt enligt devisen att livet är för kort för dåliga romaner. Är det inte kärlek får det vara och då lägger jag helt sonika boken ifrån mig. Om boken inte till äventyrs skulle vara så pass dålig att det blir ett underhållningsvärde i sig. Som Emmas Hambergs Mossvikenfruar som är så fantastiskt dålig att jag inte kunde låta bli att läsa klart den.
2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Som sjuttonåring blev jag otroligt påverkad av Varats olidliga lätthet av Milan Kundera. Tyvärr gjorde jag en feministisk omläsning av den när jag pluggade tjeckisk litteraturhistoria och blev av med en av mina absoluta favoritböcker. Så dubbelt påverkad blev jag, kan man säga. Men den som mest danat mig som läsare är Inger Edelfeldt.
3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jag borde ju ha blivit skrämd, kan man tycka när jag läste Stephen King som ung. Men det är ingenting jag minns. Jag tycker mest att det är mysigt när det blir rysligt.
4. Vad använder du som bokmärke?
Jag köper ibland finfina bokmärken och tror att jag skall använda dem.För det verkar ju trevligt, tänker jag. Men jag gör ju aldrig det. I inbundna böcker använder jag skyddsomslaget och när det saknas som i t ex pocketböcker är jag så rå och burdus att jag gör hundöron. Ja, jag vet. Och jag skall vara bibliotekarie!
5. När brukar du läsa?
Närhelst ingenting annat lockar eller betalar mig.
6. Vad var den första bok du läste?
Tydligen skall det ha varit en Emilbok. Jag var fyra. Jag minns inte. Men jag kollade med mamma. Mammor minns. Det var dessutom hon som lärde mig läsa.
7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Inbundna för de behöver man inte vänta så rysligt länge på. (Men undantag finns.) Pocket för att de är billiga och man kan köpa massor. Väska anpassar jag efter den bok jag läser så bokstorlek är ingenting som bekymrar mig.
8. Vilken bok läser du nu? Jag läser ovanligt nog en deckare. Det händer annars hemskt sällan. Oftast är amningsdimma inblandad. Men eftersom Helena förtjusande ofta delar min smak och den så lämpligt kom i min väg precis när jag läst hennes inlägg om senaste Lehane så fick det bli så. Jag tänker; gillar Helena gillar jag. Det rör sig om Lehanes Patient 67 .
9. Och vilken sida är du på?
235
10. Brukar du lämna “kännetecken” i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Nej, det gör jag inte. I alla fall inte i akt och mening. Men jag skulle vilja vara en sån där som gör initierade kommentarer i marginalen.
11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Absolut. En snygg titel faller jag lätt för. Jag köpte Låt den rätte komma in enkom för Morrissey-känslan. Jag tänkte att med en sån titel kan det ju inte gå fel. Och det gjorde det ju inte heller.
12. Sidantalet, då?
För mycket är aldrig nog! Jag älskar långa, långa romaner. Under förutsättning att de är bra, förstås.
13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Inte riktigt för att få reda på slutet. Men det har hänt att jag bläddrat fram några sidor bara för att försäkra mig om att det kommer att gå bra. För annars står jag inte ut.
14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Gud, ja! Inger Edelfeldts samlade produktion läser jag om vartannat år eller så. Skugg-serien läser jag ofta om också.
15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Jaha då. Jag går inte fri från olyckor på något sätt. Jag har fått bokhyllor rasade ner över mig med blåtiror som följd. Jag har skurit mig på skyddsomslag. Missämja i äktenskap är också en olycka mina böcker varit inblandade i.
16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Aldrig i livet! Manisk boksamlare är jag och har alls inga problem med det. Jag behöver fler väggar bara.
17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Nej, det har jag aldrig förstått poängen med. Jag pudrar näsan snabbast i stan.
18. Just det, läser du i badrummet?
Nej, jag får panik av att ligga i badkar. Jag gillar det i teorin men jag står bara ut i ett par minuter.
19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag har hundra önskelistor. I kollegieblock, på adlibris och i huvudet. Och vore jag en bättre och mer plikttrogen bloggare kunde detta vara min läsdagbok. Men så är inte fallet.

Äntligen vampyrporr!

2008-11-19T10:48:00.000-08:00

Jag har fastnat i det här True Blood-träsket. Det man saknar i Twiligtht-sviten får man verkligen sitt lystmäte av här. Här är det vampyrporr så till och med jag blir generad. Och jag gillar det! Jag gillar särskilt introt. Det är himla snyggt. De allra första avsnitten tänkte jag förstås att det vore ännu finare om vampyrerna var snygga också. Och mina böner blev hörda. (Det är sannerligen inte ofta, skall tilläggas.) Enters Alexander Skarsgård! Halleluja! (Jag har ju haft något av en crush på pojkstycket sedan Hunden som log. Minns ni den? Det är inte alltid sånt håller i sig.) Jag gillar också den här heta white trash-känslan. Det fattas bara en seg alligator i något träsk så är klichébilden av sydstaterna komplett. Vi har förorättade svarta och inbördeskrigsromantik and what have you. Och alla går omkring med nästan inga kläder alls och ser latent kåta ut. Förutom underbare Jason som är allt annat än latent. Och det borde störa mig. (Det brukar göra det. Jag avskydde det i världens sämsta film, tillika min bästa bioupplevelse Wild things med Kevin Bacon som jag älskar att hata.) Men nu funkar det. Det kan bero på att det är något så fundamentalt erotiskt med vampyrer. Det kan liksom inte bli mer dekadent än vampyrer. Jag vill också hänga på den där vampyrbaren och låta mig bli biten bara lite, lite. Men det är hemskt med vilka cliff hangers avsnitten slutar. Och jag har bara fått det första fem ännu. Kom igen, min kära bästis - ge mig mer!

Vikten av den perfekta ringsignalen

2008-11-18T07:18:00.000-08:00

Jag trotsade förkylning idag och gav mig ut på stadens torg och gator. Eller snarare stadens tunnlar och prång. Jag åkte helt enkelt tunnelbana. Och bredvid mig satt en farbror i 60-årsåldern av, jag gissar arabiskt ursprung. Helt plötsligt ringer farbrorns mobil och det är den mest otippade av signaler. Boten Anna! (Vilken som nu skulle vara den mest tippade lämnar jag därhän. ) Det var inte alls vad jag hade väntat mig och det gjorde mig så glad. Och nu sitter jag här och funderar på ringsignaler. Själv har jag haft Perhaps, perhaps, perhaps (instrumental) i ett år säkert och tänker ibland att jag skulle välja en ny. Men det är ett så stort beslut ety en ringsignal säger så mycket om en, inbillar jag mig. Förstås borde jag låta mobilen spela Morrissey. Det vore mest tippat. Men då måste jag välja låt också. Ja, det är ett himla besvär det här. Jag minns i tidernas begynnelse när kamrat Therese hade Dallaslåten som ringsignal och skämdes varje gång det ringde. Så kan man ju inte ha det. Man måste ha en signal som ligger i linje med ens framtoning. Det förstår ju vem som helst.

2008-11-15T16:27:00.000-08:00

Jag leker med tanken att börja med det här bloggtramsandet igen. Men än så länge stannar det där. Och att leka är verkligen inte fy skam. Inte ens med bloggeritankar.

Cancer är det nya svarta

2008-08-19T04:41:00.000-07:00

Jag brukar hävda att cancer är det nya svarta. Dels för att försvara mitt (högst tillfälliga) nikotinerande men också för att det verkligen verkar vara inne med cancer. Åtminstone i (ungdoms)litteraturen. I år har det utkommit flera böcker där huvudpersonen eller någon till huvudpersonen närstående dör i cancer. I Innan jag dör av Jenny Downham är sextonåriga Tessa döende. Med bara ett par månader kvar att leva beslutar hon sig för att inte gå miste om livet. På sin lista på saker att hinna med innan hon dör sätter hon saker som "bli av med oskulden", "bryta mot lagen" och "få någon att bli kär i henne". Och hon lyckas med allt hon föresatt sig och får mig att gråta till på köpet. Förtjusande i sitt format är Livet på en kylskåpsdörr avAlice Kuipers och består uteslutande av post it-lappar. Sidorna är gula och texten liksom handskriven. Genom dessa lappar får vi följa Claire och hennes mammas relation medan döden sakta tränger sig på det vardagliga livet. Boken är hemskt lättläst och går kanske lite för snabbt för sitt tema men kommer ändå åt mig.

Allra finast av cancerböckerna är ändå Vad är så skört att det brister när man säger dess namn? Det är mig veterligen författarens andra bok att översättas till svenska. Här möter nittonårige Markus Ingrid och med henne både livet, kärleken och döden. Det här är så vackert och stundtals poetiskt skrivet och så vansinnigt sorgligt att jag grät längre efteråt än vad det tog mig att läsa boken. Sista sidan läste jag om flera gånger för att verkligen suga i mig det sista fina. När man blir kär för första gången i sitt liv skall det ju vara fantastiskt. Och till en början är det också just det. Men Markus får ha Ingrid bara för ett kort, kort tag. Men kärleken är evig, skriver Ingrid i sitt avskedsbrev, där hon till slut säger det Markus längtat så efter; att hon älskar honom. Och "den som inte griper kärleken medan det finns tid riskerar att förlora sin själ för evigt." En av de saker som griper mest tag i mig är Markus undran över hur lång tid det kommer att ta för honom att radera Ingrids nummer i mobilen. Om han någonsin gör det. Det är en sådan konkret bild av förlust.

Andra böcker om cancer:

Min bästa väns dotter av Dorothy Koomson

En sorts kärlek av Ray Kluun (som det förresten kommer en fortsättning på i höst)

Anna, min älskade av Magnus Utvik

I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell

Vilka mer? Hmm. Fyll på, vetja!

2008-08-07T07:50:00.000-07:00

Om man envisas med att somna hela tiden när man läser en bok, är det ett dåligt betyg till boken eller är man helt enkelt trött? Svårt att veta. Försöker i dag ta mig igenom Oskuld och erfarenhet. Den skall nämligen recenseras. Men som sagt; jag bara somnar. Och det är egentligen konstigt för jag misstänker att det rör sig om en ganska mysig roman. William Blake är med. Bara en sån sak! Och delar av handlingen utspelar sig på en cirkus.
Jag får sätta på Hedwig and the angry inch istället. På hög volym så jag inte somnar.

Frosseri!

2008-08-06T08:00:00.000-07:00

Om man älskar både vampyrer och freakshows, och det gör man ju, är det ett riktigt kalas att spendera ett par timmar tillsammans med Skräckens cirkus av Darren Shan, den alldeles alldeles sanna legenden om Darren Shan. Det handlar om en pojke vid namn Darren som lever ett högst ordinärt liv fyllt av läxor, fotboll och kompisar. Det enda lite ovanliga med honom är väl hans fascination av spindlar. Och att han gillar att bli skrämd. Men när han och bästa kompisen Steve lyckas komma över varsin biljett till Cirque de Freak tar hans liv en helt ny vändning. Bland alla freaks som uppträder på cirkusen (och till min lycka noga beskrivs) sticker herr Crepsley och hans tama giftspindel ut. Crepsley för att Steve känner igen honom som den vampyr hans läst om i en av sina alla vampyrböcker och spindeln eftersom den är det perfekta husdjuret i Darrens ögon. Han bara måste äga den! Han beslutar sig för att stjäla spindeln för begäret efter den är så starkt. Men stjäl ostraffat för vampyrer gör man inte blir man varse.

Det börjar dock väl. Darren dresserar medlest tankeöverföring sin spindel och litar snart så pass på den att han inviger Steve i sin hemlighet. Om än något motvilligt eftersom han inte riktigt litar på sin vän lika mycket som förut. Han hörde honom nämligen vädja till mr Crepsley att göra honom till sin medhjälpare. Steve blev dock inte hörsammad då hans blod var ont. Vill Darren verkligen vara vän med någon som vill bli vampyr frivilligt och dessutom är ond? (Ja, jag skulle då inte tveka men det är ju en annan sak.) Men så går det illa. Darren mister koncentrationen och spindeln biter Steve som faller i koma. Det enda som kan rädda honom är ett motgift och Darren finner ingen annan råd än att söka upp vampyren och be om ett serum. Det kan han få. På ett villkor; att han blir vampyrens medhjälpare. Priset Darren får betala för sin väns liv är sitt eget mänskliga och därtill vänskapen. För plötsligt är vännerna nu fiender och Steve svär på att en dag hämnas att Darren fick bli vampyr men inte han! Gud, så rafflande! Det här var precis vad jag behövde för att mildra Edward och Bella-abstinensen. Och jag kan verkligen få frossa i vampyrer för boken följs av flera. Det enda man kan sakna, eftersom boken vänder sig till lite mindre barn än jag är erotiken. Men som somliga inbilskt brukar hävda; man kan inte få allt.

Nästa bok på min lista är Dreamland av Kevin Baker, en bok som enligt baksidetexten utlovar en"värld som knakar i fogarna, en värld av missfostershower, underverk, dykande elefanter, magdansöser och drömmande genier." Låter hemskt trevligt.

Lägg därtill Twin Peaks-boxen och mitt liv kan inte bli mycket bättre. Jo, det kan det väl. Men det skall vi inte gå in på här.

List mania

2008-07-28T11:07:00.000-07:00

Ända sedan Svensk bokhandels höstkatalog kom hem till mig i våras har jag ägnat mig åt ett evigt listskrivande. Jag är en sucker för listor. Skriver listor för precis allt. Jag har kollegieblock fulla med listor på de bästa filmer som finns, allsköns inköpslistor, vilka kläder jag skall packa inför resor, vad jag önskar mig i julklapp, hur jag bäst skall nå lycka och framgång och tydligen listor över listor jag skriver. Men de roligaste listorna är ändå de som rör böcker. Ändlösa listor! Böcker jag vill läsa, böcker jag måste äga, böcker att skaffa till barnen och böcker att recensera.
Så varsågoda; lista på böcker jag vill läsa i höst (och i somliga fall äga):

Christine Falkenland - Vinterträdgården (får inte missas för all glass i frysdisken)

Jonathan Littell - De välvilliga (förstås)

Lewis Carroll - Sylvie & Bruno (kalas, kalas)

Carina Rydberg - Främlingarna

Alice Sebold - Månvarv (jag tyckte förra boken var ganska ok så varför inte en till?)

Helena Henschen - Hon älskade (har förlaget lockat med länge nu)

Anne Enright - Sammankomsten

Jane Harris - Iakttagelserna (är måhända inget litterärt mästerverk men verkar hemskt mysig. Jag får Ficktjuven-känsla. Och det är en oemotståndlig känsla.)

Majgull Axelsson - Is och vatten, vatten och is

Lori Lansens - Flickorna (åter igen troligen ingen vidare litterär upplevelse men jag är svag för freaks. Den här handlar om siamesiska systrar! Så bläddra kommer jag i alla fall att göra.)

Joyce Carol Oates - Dödgrävarens dotter (behöver inte motiveras)

Malte Persson - Edelcrantz förbindelser

Ellen Mattsson - Glädjestranden (för jag älskade Splendorville)

Inger Edelfeldt - Namnbrunnen (har jag redan läst i korrektur men måste, måste köpa! Om inte förlaget är vänliga nog och skickar ett riktigt ex. Liksom nästa på listan.

Johan Theorin - Nattfåk

Viktor Johansson - Eterneller

Jasper Fforde - Uppslukad (heja Loveina!)

Så ser listan ut. Den kommer att genomgå otaliga revideringar. Böcker kommer att läggas till och kanske dras ifrån. Det vet man aldrig. Men just nu gillar jag den. Vackert så.

Soundtrack of our lives

2008-07-22T10:04:00.000-07:00

Ja, jag är kanske inte bäst i världen på att blogga. Men jag är bra på så mycket annat. Ändock lovar jag bot och bättring. Jag skall bli bättre på det här. Också. Om nätterna när andra sover ligger jag och formulerar värsta, smarta blogginläggen men min dator är placerad på hallgolvet för tillfället. Inte den mest optimala placeringen inser ju vem som helst men skrivbordet var tvunget att ge vika för fler bokhyllor. Så kan det gå. Det inser ju också vem som helst att plats för bokhyllor ändå måste komma före. Man kan ligga på hallgolvet och skriva. Säkert. Men just mitt i nätterna känns sängen svår att lämna. (Så tillvida man inte lockar mig med vin och vackra vänner. Apropå vänner och andra som sysselsatt mig på sistone kan jag meddela att det är sammankomster som är det nya svarta. Tänk vilka underbara föreställningar just ordet sammankomst kan ge! Jag tänker mig rödvin, initiererade samtal gärna i lönndom och kanske en hög hatt? Jag gör mig ypperligt i hög hatt.)

Satt jag vid ett ordentligt skrivbord skulle jag skriva ändlösa spalter om Queer as folk! Åh, vilken lycka att femman sänder den igen. Och varje dag! Jag säger bara Stuart Alan Jones! Jag går igenom den metaforfos som krävs utan att tveka; jag vill också glida in på skolgården i hans bil med Suedes Beautiful ones dundrande ur högtalarna och stolt med uppburet huvud och en illa dold hemlighet gå in genom porten. Aah!

Inget dumt soundtrack heller. Att välja rätt soundtrack är av yppersta vikt. Det gäller även och i synnerhet det verkliga livet. Mitt soundtrack är som bekant Morrissey men jag har minsann haft andra lika behagliga perioder. Genom dessa har jag på sistone rest. Det började för ett antal helger sedan när en av de där vackra vännerna och jag var på Zinken och lyssnade på Thåström och Kent. I den ordningen. Plötsligt var jag 13 år igen och satte Thåström högre än alla andra. Han sjöng Märk hur vår skugga och Die Mauer! Och jag rös över hela kroppen. Det kulminerade senare i vad som började som en The Smiths-skola för ett par stackars ofrälsta vänner men utvecklades till en orgie i favoritmusik genom tiderna. Som Depeche Mode, The Cure, Suede och Sisters of Mercy. Sedan dess har sorgen över min kraschade grammofon varit djup och svart. (Jag älskar mina barn men någon respekt för känsliga pick up-stift har de aldrig haft.) Så härom dagen gjorde jag slag i saken och införskaffade en ny skivspelare. Högstadiet; välkommen tillbaka! Nu, förstår ni strömmar ljuv musik ur mina högtalare. Vi snackar Imperiet, The Clash och Ramones. (Ja, rentav Transvision Vamp. Minns ni dem? Lyssna bara!)

Salig är jag! I går kväll spelade Imperiets Saker som hon gör för L. För den är så vacker och patetisk och talade rätt i hjärtat till den deprimerade 14-åring som en gång var jag. Den här låten, förklarade jag har betytt så mycket för mig. Ja, jag sade så. Utan att ha druckit en droppe vin. Men läs själva:

Hon kysser honom varsamt
där han ligger stel och kall
säger adjö till sin dagbok
med en pistol i sin hand
Katarina klockor ringer
och natten är vår...

Åh, så smäktande!
Nästa gång skall jag skriva om böcker. Men musik är verkligen inte fy skam det heller.

2008-06-26T13:19:00.000-07:00

Kors! Först inga inlägg på hundra år och nu tre på raken. Vad är det med mig? Jo, det skall jag tala om. Det är nämligen så att lika lite som jag kan motstå att spana in vad medresenärer läser, kan jag motstå en utmaning. En bok och en författare på bokstaven W som jag har något slags relation till, alltså. Jeanette Winterson förstås. Vem annars? Henne har jag en väldigt fin relation till. Wonderful! Men nu känner jag mig med ens kluven. Kanske det omedelbara svaret borde vara Sarah Waters? Älskar jag henne mer? Hmm. Men så var det bok också. Jag tar water här istället. Water for elephants av Sarah Gruen!Mycket mysig cirkusbok. Om man är lagd åt det hållet. Och det är man.

2008-06-26T12:39:00.000-07:00

Efter bannor från kollega och rannsakan av mitt minne känner jag mig nödgad att göra ett litet tillägg. Nedan nämnda bok heter Chocolate lover´s club av en viss Carole Matthews. Och den verkar inte bra. Flickan som läste den såg däremot bra ut, i trendriktiga kläder och allt. Själv satt jag med Världens sista roman. Men det var det väl ingen som noterade, förstås. Och inte hade jag trendriktiga kläder heller.

2008-06-26T08:24:00.000-07:00

Jag har väldigt svårt att låta bli att kolla vad folk läser. Ibland gör jag mig nästan till åtlöje. (Men bara nästan förstås för en K gör sig aldrig till åtlöje. Det ligger inte i hennes natur.) Jag böjer mig ner, vänder mig om mig och kring mig och ibland riktigt stirrar. Och det värsta som finns är snåla människor som gömmer boken för mig. Förvisso har jag tidigare hävdat att integritet är det nya svarta men det får väl finnas gränser!
I dag hade jag däremot turen att inte bara kunna läsa titel och författare utan även i själva boken. Och vad sägs om denna underbara livsvisdom?
"Whoever said money couldn´t buy you happiness clearly didn´t spend it on chocolate."
Vilken bok det var har jag däremot redan glömt.

Flakmopedister of the world, unite and take over

2008-06-22T08:32:00.001-07:00

Ja, jag har läst Människohamn. Och nu vill jag också enbart kommunicera medelst The Smiths-citat. Jag är inte lika säker på om jag vill bada i havet i sommar, dock. Jag som skall semestra på en ö dessutom. Hur skall det gå?
Men åh, vad jag tyckte om den här boken. Den får absolut fem hjärtan i glansiga blaskan. För den är både gripande och rysligt spännande. Jag blir tårögd, hjärtat klappar och jag ryser och får kalla kårar. Och jag vill ha mer. Mer av spökena och mer av hela boken. För mycket är aldrig nog.

2008-06-10T09:09:00.000-07:00

Stackars, stackars eftersatta blogg. Som den har blivit ignorerad medan jag varit fullt upptagen med fåfängligheter. Det där livet som tydligen skall levas har också stått i vägen. Böcker har förvisso blivit lästa! För hur skulle det annars se ut? (Dock inte i samma utsträckning som vanligt. ) I går t. ex. läste jag Andreas Romans Mörkrädd. I flera veckor har jag haft för vana att läsa hans fullkomligt vansinniga blogg och verkligen förälskat mig i den mannen. Eller nja, i hans sätt att skriva i alla fall. (Förälska sig i bloggare skall man inte göra.)
Mörkrädd var lika bra som jag hoppats. Inte ett dugg kul, förstås. Men rysligt kuslig. Och jag är glad över att jag låg och läste utomhus i solen mitt på dagen, med vänligt sinnade människor omkring mig. Jag är också glad över att jag inte längre älskar någon katt för då hade jag väl aldrig återhämtat mig. Jag gillar hur Andreas Roman bygger upp en nervig stämning utan att det egentligen inte händer någonting. Det blir hur otäckt som helst. Människohamn kom med posten idag också men den får nog vänta till i morgon. När det är ljust. Ikväll är nämligen min lycka redan gjord. Jag har lyckats lägga vantarna på Inger Edelfeldts nya bok! Visserligen bara i korrektur men ändå. Och inte får jag säga något om den förrän i augusti heller. Om inte en liten Ka frågar, förstås. Då berättar jag lite. Känner man mig, och somliga gör det, förstår man nog min lycka idag. Inger Edelfeldt har följt mig sen mamma gav mig Missne och Robin när jag gick i tvåan, kanske. Missne är en androgyn tjärnalv. Spefull och skälmsk. Behöver jag säga mer? Låt mig säga så mycket som att jag blev påverkad för livet. Jag läser om den varje år, tror jag. Och varenda uppsats jag någonsin skrivit har behandlat Inger Edelfeldts författarskap. Så för att koka ner det lite; ikväll är det party!

2008-05-20T02:15:00.000-07:00

Nya numret av världens flådigaste bröllopsblaska är ute nu. Med ny förstklassig boksida; nu med byline-bild! Och jag har inte sett den än! Fly mig en Pressbyråkiosk!

Den skenbara verkligheten

2008-05-19T00:36:00.000-07:00

Att bokcirkla är vackert. Alltid har jag drömt om den perfekta bokcirkeln men aldrig varit med i någon. Förutom en med tanterna i mitt hus. Det är förvisso förtjusande trevligt det med. Men det här är inte vilken bokcirkel som helst utan ett hemligt sällskap. Och är det något som är vackert så är det hemliga sällskap. Vi har varsitt alias också. För det måste man ha.
I lördags var det äntligen dags för vårt första möte. Eftersom vi hade läst Dagen efter där det äts en hel del indiskt träffades vi på just en indisk restaurang. Och diskuterade. Lionel Shriver, ungdomsböcker, relationer och spraydate. Jag gillade boken. Jag tjusas av tanken på ett parallell-liv och tänk om-idén. Men man kan ju ha invändningar förstås mot att romanen och framförallt storyn är lite väl konstruerad. Och lite tjatigt kan det bli när samma händelser skall redogöras för på olika sätt. Men ändå. Underhållen blev jag.
Nästa gång blir det Sara Mannheimers Reglerna. Himla tur att jag inte har hunnit prata sönder den. Om man nu skulle kunna det.

Rus

2008-05-17T02:57:00.000-07:00

Det måste räknas som en mycket bra vecka när samtliga böcker man läser och samtliga filmer man ser är väldigt, väldigt bra. Och när veckan dessutom inleds med att man får blommor!

Jag brukar aldrig få blommor, märkligt nog. (Men när jag blev avtackad av rar förskolegrupp på biblioteket fick jag både det och hemskt vackra teckningar. Så rara barn! Det är ett mycket tacksamt jobb att vara sagotant.)

Sen läser jag och faller handlöst för Dolly-boken. Såklart. Jag skulle vilja göra kylskåpsmagneter av varenda mening i den boken. Jag satt på en uteservering med Dolly ett par timmar. Ja, det var när det fortfarande var vår. Och jag fick verkligen skärpa mig för att inte antasta omgivningen med högläsning. Förjusande bok som måste läsas och läsas om bara för de otroligt coola formuleringarnas skull. Fast samtidigt som boken är vansinnigt rolig är den också ganska obehaglig. Det är förstås obehagligt när flickor gör självmordsförsök eller hallucinerar om rockstjärnor. Hur snygga rockstjärnorna än må vara.

Där Amanda Svensson uttrycker sig spetsigt om det besvärliga med att vara sann mot sig själv gör Sara Mannheimer det poetiskt. Jag gillar när böcker jag läser nära inpå varandra har beröringspunkter. När Dolly menar att "det problematiska med tvåsamhet är att den kräver god kondition och en hyfsad gryndfysik" för att man ständigt måste vara på språng påminner det mig om regeln att man alltid skall komma rusande till sin älskade. Jag tycker att det är otroligt vackert. Att komma rusande. (Tänker Depeche Mode. When I rush, I rush for you. )

Reglerna läser jag sakta. För den är verkligen inte hejdlös. Jag återkommer med den när jag har funderat klart.

2008-05-12T02:55:00.001-07:00

Det är kallt idag och jag kan med gott samvete hålla mig inomhus med Sara Mannheimers Reglerna. Åh, denna bok! (Jo, jag skall göra något slags kvalitativ innehållsanalys innan helgen också. Jag skall bara...)

2008-05-10T14:00:00.000-07:00

Igår gav någon mig en bok. Idag har jag läst den.
Det tog ingen tid alls att läsa den. Men desto längre tid att lämna. Nedstörtad ängel är en vacker bok. Märklig och vacker. Och jag skulle vilja skriva vackert om den. Jag skulle önska att jag kunde formulera mig lika vackert om kärlek som P O Enquist men det kan jag förstås inte. För visst den handlar den om kärlek. Om hur oförklarlig och obegriplig den kan vara. Om vikten att vara sedd av någon, att kunna se sig själv. "Men blir man inte sedd, då är man ingenting." Kärleken är lika svår att förklara som något meningslöst brott, läser jag. "Men om man inte försöker, om man inte försökte, var stode vi då?" Kärlek är att bli sedd av någon. Att någon ser ens ansikte. Jag tänker på hur svårt det är att kunna se den man älskar. Som bokens Pinon som inte kan se sin älskades ansikte utom i en spegel. Och aldrig kan kyssa henne. Heller inte lämna henne. Eller som K och hans hustru. De hatar varandra men kan inte lämna. Är det kärlek? Eller beroende? Och vari ligger skillnaden, kan man undra.
Kärlek är att känna sig sedd och inte behöva göra sig förtjänt av förlåtelse, lär jag mig.
Men om ingen någonsin ser en och man aldrig får förlåtelse, var hamnar man då?

2008-05-07T01:12:00.000-07:00

Ja, det är kanske ostämning att längta efter hösten redan nu. Men jag längtar höstböcker. Ordfronts höstkatalog kom med posten igår. Och jag föll för en liten, gul bok om hur böcker berikar livet. Drottningen vänder blad av Alan Bennett måste jag få läsa. Den verkar hemskt trevlig. Drottningen lånar bok på bokbussen och "boken ifråga väcker nämligen Hennes Majestäts passion för läsning. En passion som växer sig så stark att hennes officiella plikter snart blir lidande. Och medan drottningen förlustar sig med världslitteraturen så konspirerar hennes undersåtar om hur Hennes Majestäts litterära utsvävingar ska få ett slut."
Jag älskar att hon förlustar sig med världslitteraturen. Jag har själv ett mycket lustfyllt men ganska osunt förhållande till böcker. Jag försummar det mesta för att få läsa. Jag låter disken stå, glömmer bort tvättiden och skjuter upp hemtentor till en obestämbar framtid. (En av tjusningarna med att plugga litteraturvetenskap var att jag kunde läsa hela dagarna och ändå känna mig nyttig.)
Vidare skall jag läsa Människohamn. Och det kan jag göra snart. (Hade jag kunnat hitta något slags romantisk vinkling hade jag skickat efter den som recensionsex för länge sen!) Jag vill läsa och leta Smiths-citat. Jag gillade Låt den rätte komma in himla mycket. Jag köpte den faktiskt på The Smiths-grund. Och så är jag svag för vampyrer, förstås. Men vilken flicka är inte det? Zombier är inte lika sexiga dock.

Anledning till lycka: Ny bok av Inger Edelfeldt i höst! Förvandlingar, sjöjungfrur och vampyrer. Kan det bli bättre? Läste i barnbokskatalogen att det kommer ny bilderbok också fast utan hennes illustrationer vilket är anledning till viss besvikelse. Men man kan ju tydligen inte få allt. Säger folk. (Jag vill aldrig hålla med. Varför kan man inte få allt?)

Och så undrar jag varför i all världen Adlibris tror att jag skulle vilja förhandsboka Camilla Läckbergs nya. Vem tar de mig för?

2008-05-06T02:11:00.000-07:00

Min mobiltelefon är borta. Jag undrar var jag har lagt den. Det är lika bra. Jag är alldeles för beroende av den. Faktum är att jag är en mobiltelefon-missbrukare. Skickar iväg alldeles för många sms jag inte borde och gör inget annat än väntar på att den skall pipa. Det är inte bra. Egentligen borde jag slarva bort min dator också. Jag är nämligen lika dan med mail. Jag borde skriva uteslutande vettiga saker. Uppsatser, hemtentor och bröllopsartiklar. Jag borde över huvud taget vara mer vettig. Men tekniken är emot mig. Den underlättar ovett.

p.s
Jag hittade den. Typiskt.

En hyllning till Viktoria Myrén

2008-05-05T01:37:00.000-07:00

Jag önskar att jag vore förläggare. Då skulle jag ge ut romanen Bikt utan att tveka. Boken handlar om Marie. Marie har två, små barn tillsammans med sin man. Barnen har kommit tätt, hon får aldrig sova, aldrig vila. Hon får aldrig vara i fred och hon håller på att bli galen. Äldsta barnet, dottern Alma gör det svårt för henne att förbehållslöst älska. Alma är ettt barn som slår. Hon slår lillebror, barnen på dagis och sin mamma. Marie skäms, känner sig misslyckad som mamma och slåss samtidigt i relationen till sin egen mamma. Till slut för att det inte skall gå för långt tar Marie en paus från familjen och flyr till sin mormors gård ute på landet. För att rannsaka sig själv. För att ge bikt. Dit kommer även kvinnan Jennie som från ingenstans och med henne en möjlighet att känna efter. Mamman kommer också dit "för att stötta" med alla sina anklagelser och skuld. Maries mamma som själv aldrig förmådde vara mamma.
Boken är så otroligt smärtsam och vacker. Och jag gillar hur mycket i romanen som förblir osagt. Jag kommer huvudpersonen Marie väldigt nära. Hennes kärlek och frustration över barnen, sin egen mamma är så drabbande. (Lyckan i att hålla om ett sov-varmt barn! )De andra karaktärerna, som Jennie framstår gäckande. Henne får man inget veta om, varför hon handlar som hon gör och vad Marie egentligen betyder för henne. Hon blir mer av en katalysator.
Ett grepp som funkar himla bra är hur Viktoria låter Maries relation till sin dotter speglas i relationen till mamman. Mamman som inte ville ha henne och vars kärlek hon hela tiden tvingats förtjäna.
Jag skall fika med författarinnan i eftermiddag och lämna ifrån mig manuset men jag hoppas att jag en dag har romanen signerad i bokhyllan. Och att alla andra får chansen att läsa!

(I övrigt vill jag meddela att det inte är kul alls att vara egen företagare idag.)

Svanar och elände

2008-05-04T12:00:00.000-07:00

Min bästa vän och jag såg Svansjön igår. Hemskt vackert. Mycket näpna små ballerinor. Ibland tänker jag att jag skulle plocka med mig en hem. För att titta på.
Det var så vackra dräkter och så hänförande romantiskt. Det är trevligt när kärleken för en gångs skull besegrar ondskan. Jag tycker ofta det är tvärtom. Fast den onda trollkarlen är ju bra mycket coolare än den gode prinsen, förstås. Varför är det så?

Jag läser en bok idag som en vän har skrivit. Det är hennes andra färdiga roman och jag är djupt imponerad. (Jag har bara massor av utkast djupt gömda någonstans i min dator.) Och den är bra. Mycket bra faktiskt. Men väldigt obehaglig. Den handlar om det för jävligt jobbiga i att vara förälder, att vara mamma. Att aldrig räcka till och aldrig kunna göra rätt. Om längtan efter (och skräcken för) att bara släppa taget och falla. När man inte orkar längre. Hon har hämtat mycket från sig själv och av vänner och andra omkring henne. När jag läser kan jag inte låta bli att undra vad hon har hämtat från mig. (Och tycker mig känna igen somligt.)

Apropå att känna igen folk i böcker kom jag över Norén-boken på jobbet idag. Länge stod jag och bläddrade, sökte och visst fanns han där, min gamla ungdomskärlek. Nämnd på ett par ställen. Jag borde skriva till honom. Och borde verkligen gå och se honom på den stora stockholmsscenen. Jag förstår inte varför jag aldrig gör det.
Norén, ja. Jag skulle vilja fortsätta läsa Carina Rydbergs dagbok över sitt Norén-läsande. Och jag kan tänka mig att bläddra lite till i själva Norén-boken också. Jag är svag för välskrivna dagböcker. Och jag vet inte om det är modigt eller bara narcissistiskt att publicera dem. Tänker på mina egna dagböcker. Gud, om någon skulle läsa dem. Jag skulle aldrig kunna visa mig igen offentligt. Fast så är de inte lika litterära förstås utan innehåller mest svammel. Som här.

2008-05-04T11:37:00.000-07:00

Eftersom jag är barnsligt förtjust i enkäter och inte alls känner för att plugga (nu heller) så gör jag väl också den här. Något skall man ju göra.

1. Vilken bok läste du senast?
Divisadero av Michael Ondaatje

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Håller på med en outgiven roman som heter Bikt. Sen vet jag inte. Det beror på humör. Jag har hundra böcker som väntar på att bli lästa. Det kan bli vad som helst.

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?
Eftersom det alltid är övervägande män i historien tippar jag att så är fallet även i min bokhylla. Men som den feminist jag är önskar jag förstås att det inte vore så.

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?
Ja, det gör jag. Fast tvärtom. Jag läser så himla fort så jag föröker hålla koll så boken inte tar slut med en gång. Om den är bra, alltså.

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?
Jag finkammar förlagskataloger, litteraturrecensioner och dylikt. Jag kollar snygga titlar och baksidestexter. Alldeles för sällan får jag tips av vänner och bekanta. De bästa böckerna har jag hittat själv. Och ja, det är en utmaning!

6. När blir en bok för lång?
När den tråkar ut mig.

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?
Skulle vilja men min engelska är för illa underhållen. Jag är för lat helt enkelt för att anstränga mig.

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?
Det har nog aldrig hänt. Mina vänner är alla så olika att samma bok inte faller alla i smaken, tror jag. Jag skräddarsyr mina tips.

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?
Japp. Livet är för kort för dåliga romaner. men det är olika när jag ger upp. Ibland efter ett par sidor som i fallet Isprinsessan, som är vedervärdig smörja. Men ibland försöker jag en stund. Det händer ju att böcker tar sig.

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?
Om roman är en genre är den överrepresenterad. Jag skulle tro att min bokhylla innehåller i stort sett alla genrer. Jag adopterar nämligen folks böcker. Jag står inte ut med när de slängs. Inte ens science fiction, som jag avskyr. Så nu står de där, i min bokhylla. Bland mina bra böcker.

2008-04-29T04:14:00.000-07:00

Jag har feber. Önskar att jag kunde läsa och inte tänka på så himla mycket annat. Man tänker inte ens särskilt bra när man har feber. (Fast man drömmer å andra sidan desto bättre. )
Kanske jag borde duscha och rycka upp mig. Sätta mig på balkongen med Divisadero, (med glass på) som lockar med kärlek, passion och inte alls lika lockande förlust.
Fast min säng känns ganska lockande också.

2008-04-20T23:51:00.000-07:00

Jag dricker té och läser morgontidningarna och tänker på somligt. Som att det är ett himla oskick med 20-åriga debutanter, som dessutom blir unisont hyllade. (Ja, jag är gammal och avundsjuk. Jag ville ju också bli författare när jag var tjugo. Alla blir inte det.) Men skall absolut läsa Dolly-boken.
Annat jag tänker på är att ingen raggningsfras i världen skulle få mig att över huvud taget tala med en man i cowboy-stövlar. Inte ens om han har en glittrig sjal. Och så tänker jag att om nu så många läser den här boken och det gör ju även kvinnor tydligen, blir det då inte lite larvigt när man utsätts för det och kan pricka av grej efter grej? Men kanske klientelet på Golden hits inte läser så mycket eller ens Svenskan? (Nej, jag har inga som helst fördomar. )

2008-04-20T08:33:00.000-07:00

Jag hade min sedvanliga sagostund på bibblan idag och solen sken och alla Nackas barn var utomhus. Jag tyckte nästan synd om den lilla, lilla skara som ändå dök upp. Jag borde ha sagostunder utomhus istället. Jag läste Allra käraste syster och som vanligt höll jag på att börja gråta när Ylvali säger "allra käraste syster, ett måste du veta". Dagens barn är mer kallhamrade än jag. Men när jag läste Mannen, damen och något i magen fnissar de alltid lite generat vid stycket; "Det hände att de älskade varandra så mycket att de tog av sig alla kläderna och kysstes och kysstes och blev alldeles anfådda." Det är porr för fem-åringar det. (Funkar på mig med. )
Jag vill ligga i en park på en filt och läsa. (Och kyssas och kyssas).
I övrigt är jag irriterad på Facebook idag.

2008-04-19T05:09:00.000-07:00

Jag bar med mig Bära bud hela dagen igår. De allra sista sidorna stal jag till mig när L var i baren och köpte mer vin. Såg väl förstås lite väl boknördig ut men vad gör man när man läser kanske bland det vackraste man läst? Då ber man om respit.

2008-04-18T00:58:00.001-07:00

Ja, jag kanske inte är så himla bra på att länka till saker. Men jag är bra på mycket annat. Alfabetet t ex är jag jättebra på. Det är för övrigt det enda jag tycker att en bibliotekarie borde kunna. Det hävdar jag fortfarande två tredjedelar in på min utbildning. Alfabetet och kanske ett och annat om böcker. Inte statistik! Denna till samhällsvetenskap förtäckta matematiska ondska. Jag är ju humanist i allsin dar. Jag vill inte räkna. Vill inte tala i termer om r och m och upphöjt till. Nåja. Jag har en hemsk hemtenta att se fram emot men det skall inte ältas här. Boken av Sebastian Faulks som jag misslyckades att länka till heter En människas spår i alla fall. Och den behöver ni inte läsa.

2008-04-18T00:23:00.000-07:00

Jag började läsa Bära bud igår kväll. Jag har mer än halva kvar men åh, vad den är bra! Vackert, vackert. Väldigt sinnlig. I vintras läste jag en ganska tråkig bok av Sebastian Faulks på samma tema; människans psyke. Den här boken är allt vad den inte var. Faulks lockade med Charcot, hysteriska kvinnor och mentalsjukhus. Hur kan det bli torrt, one might wonder. Men det kunde det.

Sen jag läste P. O Enquists Blanche och Marie (och såg den senare på Dramaten) trängtar jag hysteria. I Bära bud har jag ännu inte stött på några hysterikor, den utspelas några årtionden för sent. Men väl jungianer, sjuka mördare och förtärande kärlek. Jag skall hänga med Håkan idag!

Min syster fyller år idag. (Jag vill också fylla år. Vill ha presenter. ) Grattis, systra mi!

2008-04-16T03:26:00.000-07:00

Jag var på Myrorna igår och hittade en rent av förtjusande bok med titel The Bitch Goddess Notebook av Martha O´Connor. Jag har förvisso inte läst den än men vi skall säkert bli vänner. "In a high school in 1988, three misfit schoolgirls join forces with devestating consequenses..." Hemskt lockande. Jag tänker mig Foxfire eller så. (En av mina Joyce Carol Oates-favoriter) Den börjar bra också med en consumer product information. "want a beach book? Buy yourself some Bridget Jones". Bara det är värt 20 kronor.
I övrigt längtar jag efter att bokcirkla om Dagen efter. Jag tycker så mycket om den. Tycker mycket alltså. Jag läste den i samma veva som Helena von Sweigbercks Ur vulkanens mun och det var en dyster äktenskapsveva. Tydligen blir ingenting någonsin riktigt bra. Kanske borde jag läsa uteslutande chick-lit för där slutar det alltid bra. (Jag är för känslig. Har ännu inte riktigt återhämtat mig från This life + 10. Varför kan de inte bara få varandra? Ack!)
Nåja. Ur vulkanens mun var ok. Jag tänker inte hylla den lika ordentligt som man gör på DN men så är jag inte kompis med hennes man heller. Men den var bra. Obehaglig. Och träffande. Olycklig kvinna lever tillsammans med sur och gnällig man. Liksom Irina gör i Dagen efter. Men istället för att i en parallell lämna honom för en annan skickar hon vågade sms till Den andre. Det känns precis lika solkigt och billigt som det hångel äkta mannen tillåter sig med tillsammans med en av snärtorna på hotellet där de vistas. Anna i vulkanboken förtjänar en parallellvärld, tycker jag. Men å andra sidan. Vem gör inte det?
Om Dagen efter kan jag skriva hur länge som helst. Men jag återkommer i ärendet. Fast det blir kanske inte här utan i den tidning där jag har min boksida. (Och från nästa nummer mitt livs första bild -byline!!)
Nu skall jag formulera genomtänkta funderingar om svensk kulturpolitik, städa och sen, sen får jag läsa. Om tre, förhoppningsvis mycket depraverade flickor.

2008-04-15T01:19:00.000-07:00

Jag älskar Pocketshops nya påsar. "Jag är obegripligt intellektuell". Underbart! Fast jag är snarare begripligt intellektuell, tänker jag. Men 92 % boknörd. Apparently.

2008-04-14T12:15:00.000-07:00

Jag har alldeles nyss lagt Eva Dozzis Jävla John ifrån mig. Jag kände mig till slut tvungen att läsa den efter att ha fått den alldeles gratis (och gratis är ju gott) på Bokhoras bokkollo härförleden, men särskilt efter att ha följt hetsiga diskussioner om den på Bokcirklar.se, där Eva Dozzi gästbloggar. Så idag har jag gjort det.
Jag tror att mitt förhållande till boken underlättas av att jag aldrig har haft något riktigt förhållande till John Lennon. Jag behöver aldrig känna att Eva Dozzi förvanskar eller utnyttjar och vad man kan beskylla henne för. I min bok är han en romankaraktär bara. En ganska underhållande sådan. Och jag tycker att man kan använda faktiska personer som romankaraktärer. (Blonde är en de bästa böcker jag läst.) Jag tycker dessutom om den här tanke-leken; vad händer om man blir tillsammans med en världsberömd pop-stjärna . Vilken tonåring har inte fantiserat om det? Tänk om jag hade träffat Thåström...Inte för att han var riktigt världsberömd förstås men min husgud var han när jag var 14. Och det hade varit honom jag fantiserat om. Såklart.
Karaktären John är fötjusande. I början är det precis som i en fantasi. Han älskar passionerat och visst faller jag för det. Men med den starka passionen följer den inte lika charmiga svartsjukan. Och jag känner med dem båda. Med både John och Katja kan jag identifiera mig och det slutar så förskräckligt tragiskt att när klockan blir nio och jag uppmanas att sätta ett ljus i fönstret för flickebarnet Engla gråter jag lite. Både för henne och för att det alltid skall vara så jävla svårt. Katja lämnar och reser tillbaka hem till Sverige med dotra si och där hade jag gärna sett att boken tog slut för den här historien med John Lennons mördare tyckte jag kändes lite väl tillspetsad. (Min lilla mamma hade utan tvekat sagt "too much". För det gör hon om det mesta.) Bäst var skildringarna av Beatlesmanian. Hur flickor skrek, svimmade och kissade (!) på sig i hysteri. Så har jag aldrig betett mig på konsert. Även om jag får tillstå att jag faktiskt grät på The Cure i vintras. (Vuxna människan!) Nu låter det som att jag gråter jämt och ständigt och det gör jag verkligen inte. Bara lite emellanåt. När det behövs. Och när det är så där vackert som det kan vara. På en The Cure-konsert.
Hursomhelst skulle jag vilja lyssna på gamla Beatles-skivor en stund men stiftet på min grammafon är trasigt så det blir det ingenting med. Jag får sitta här och nynna lite istället.

2008-04-13T09:21:00.000-07:00

Jag vill bara säga att det är ett himla besvär att namnge en blogg.

2008-04-11T03:33:00.001-07:00

Egentligen har jag alltid tyckt att bloggar är en smula fåniga. Vem vill läsa om vilka kläder jag har i garderoben eller se mina senaste semesterbilder, liksom? Länge framhöll jag gärna att jag aldrig läst en blogg. Fast det var innan jag hittade Bokhora, förstås. Och med den alla andra fantastiska bok-bloggar. (Och bakom dem dessa fantastiska nya bokvänner!)

Att skriva om böcker kan väl aldrig vara fånigt, tänker jag. Så länge jag aktar mig från att skriva om fåniga böcker, vill säga. Dessutom älskar jag att tycka saker. Särskilt om böcker. Och jag har aldrig varit konsekvent. Faktum är att det ganska överskattat att vara konsekvent. Men inte ett ord kommer att yppas om min nyaste klänning (fast den är hemskt fin) och inte en bild på mina barn att visas (även om de också är hemskt fina). Vissa ideal måste jag bevara. Här kommer jag uteslutande att tycka om böcker. Kanske lite om kultur i största allmänhet.